Glimtar ur mitt liv VI - Världens bästa bussresa

Den 8 mars 2004 spenderade jag många timmar på en välfylld buss i norra Laos. Halva mitt ressällskap fick sitta på rissäckar i mittgången. Asiatisk pop spelades på högsta volym varvat med västerländska 80-talshits av Bon Jovi, Michael Jackson, Bryan Adams och Europe. Tvärsöver mittgången från där jag satt (på andra sidan om Karl som satt på en rissäck) satt en man och spydde med fem minuters mellanrum. Han hade nog förutsett detta för han hade med sig ett fantastiskt stort lager små plastpåsar som med fem minuters mellanrum slängdes ut genom fönstret. Men fem minuter gånger många timmar knäckte dock det fantastiskt stora lagret ("It's the final countdown...") och efter ett tag var det gemensamt projekt för alla på bussen att - lätt panikslaget - leta igenom sina väskor efter påsar ("Everything I do..."). Alla påsar som gick att tömma på sitt innehåll skickades tomma till mannen bredvid Karl ("...I do it for you"). Det inger en något surrealistisk känsla att sitta i en liten trång buss på en skumpig färd på vindlande vägar med en konstant spyende bussgranne och the final countdown som soundtrack.

När vi äntligen lämnade bussen i den lilla staden Luang Nam Tha, letade vi upp ett guesthouse, tog en varm dusch, åt middag och satte oss sen och pratade och spelade backgammon i ett av våra rum tills en kvinna kom och knackade på dörren strax efter tio och med skärrad röst sa: "It's time to go to bed now. Please, go to bed. Please." Och nej, jag har ingen förklaring till den händelsen. Vi funderade på om det fanns någon slags lag att hostelgäster måste ha gått och lagt sig vid 10...