Vem tycker, egentligen, att det är förenligt med demokrati och jämlikhet att en viss etnisk folkgrupp har fullständig oinskränkt invandringsrätt till ett land, medan en annan etnisk grupp är lika utesluten från den? Per Gahrton tar i sin högintressanta bok Palestinas frihetskamp ett konkret exempel. Han själv, född i ett formalkristet svenskt hem, har enligt israelisk lag rätt att bli israelisk medborgare på grund av att hans mormorsmor var judinna. Jämför detta med att en palestinsk flykting, född i Haifa men fördriven därifrån 1948 (750 000 palestinier fördrevs i samband med Israels bildande), enligt samma lag är utestängd för evigt.och, "eftersom det inte finns något sammanhängande landområde att bygga en palestinsk stat på":
Detta aktualiserar det alternativa, mindre kända, FN-förslaget från 1947: Att skapa en enda stat där judar och palestinier tillerkänns samma status och med en konstitution som garanterar alla minoriteter lika rättigheter, med en enda nationalitet för alla, oavsett etnisk eller religiös tillhörighet – judar såväl som palestinier. Det finns många argument som talar för en sådan lösning, om den växer fram inifrån och når ett brett stöd bland både israeler och palestinier. Allt fler palestinier har den senaste tiden uttalat sitt stöd för en sådan modell.Arbetaren publicerade även en intressant intervju med FN:s speciella rapportör för de ockuperade områdena Richard Falk.
Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Israel, Palestina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar