Sverige tvångsavvisar mot FN:s rekommendationer!

Migrationsverket bedömmer att det inte alls är någon risk att Jamil Burhan (som jag skrev om i februari) kommer att torteras om han utvisas till Eritrea, trots att FN:s flyktingorgan UNHCR och Amnesty menar att det är en felaktig bedömning. Enligt Burhans juridiska ombud är hans resedokument från eritreanska ambassaden nu klara. Han riskerar att utvisas inom de närmaste dagarna.

Amnesty vädjar nu till den svenska myndigheterna att följa FN:s rekommendationer att inte tvångsavvisa någon asylsökande till Eritrea.

Skicka ett brev till migrationsminister Tobias Billström och länspolismästare Carin Götblad och begär att avvisningen av Jamil Burhan ska stoppas!

Jag har lagt in ett färdigskrivet brev som kommentar till det här inlägget. Klipp, klistra, sätt dit ditt namn och skicka till Carin Götblad på polismyndigheten och Tobias Billström på justitiedepartementet. Adresser finns här.


Andra bloggar om: Eritrea, mänskliga rättigheter, tvångsavvisningar, Jamil Burhan, migrationsverket

Glimtar ur mitt liv IX - Leversjuk

(Fortsättning på Glimtar ur mitt liv VII)

Den 11 april 2005 kom en grupp läkarkandidater in i mitt rum på Akademiska sjukhusets infektionsavdelning. De samlades runt min säng tittade på mig medan deras lärare/guide förklarade vad de tittade på. "Här har vi alltså ett fall av hepatit. Ser ni att hennes gula hud faktiskt inte ser så sjuklig ut, utan snarare nästan lite gulbrunt solbränd". Och kandidaterna nickade medan de studerade min hud som var full av bajsfärgämne.

Den 10 april förflyttades jag till infektionskliniken och fick ett eget rum. Infektionsläkarna muttrade lite över att jag inte hade skickats hit direkt från akuten när mina värden så tydligt pekade på en infektion i levern. Jag hade också gulnat lite mer sedan jag lades in. De misstänkte hepatit E, en hepatitform som smittar fekaloralt (hej du har ätit bajs) liksom hepatit A, men som det ännu inte finns något vaccin mot. En enda svensk hade tidigare insjuknat i hepatit E, även hon hade legat på Akademiska, ett halvår tidigare. Lite google-arbete av David kom fram till att hon hade åkt in akut och blivit tvungen att genomgå en levertransplantation. För det mesta ska dock sjukdomen vara godartad. Jag fick inte lämna mitt rum, men däremot ta emot besökare närsomhelst på dygnet. David satt hos mig större delen av dagarna. Jag fick äta, vilket kändes helt fantastiskt efter dygnet med dropp. Och alla sjuksystrar och läkare var jättetrevliga. Mina levervärden (ASAT och ALAT) fortsatte stiga, men jag fick reda på att det var väntat och att de borde gå ner igen om några dagar. Men så länge de steg ville de att jag skulle ligga kvar på sjukhuset för att så snabbt som möjligt kunna upptäcka ett eventuellt behov av en ny lever. För tjejen före mig hade det visst varit på väg att skita sig.

Jag hade aptit och mådde rätt bra så det kändes konstigt att bara ligga still hela dagarna. Men när jag blev helt slut av en kortare promenad på balkongen insåg jag att jag nog ändå var ganska sjuk. Min syster ringde från Indien och lät som att hon trodde att jag var döende - mamma hade först skickat ett mycket kort e-mail i all hast, och sen ett längre lugnande, men det senare hade skickats till fel adress... En läkare förklarade att mitt bajs var vitt eftersom de färgämnen som brukar vara där i stället var ute i min kropp, därav den gula hudfärgen.

Den 12 april bekräftades det att det var hepatit E jag led av. Den 14 april vände äntligen mina levervärden och jag skrevs ut. Med order om att inte laga mat åt folk och att tvätta händerna och toaletten med alcogel efter varje användning. En gång i veckan skulle jag återkomma för att ta blodprov. Innan värdena var tillbaka till det normala så fick jag inte dricka den minsta droppe alkohol eller äta paracetamol.

Den 20 maj fick jag beskedet att min lever hade återhämtat sig och att jag var fullt frisk. Vilket firades med öl i Norrköping. Det tog dock betydligt längre än så innan mitt psyke hade återhämtat sig.


Andra bloggar om: hepatit, sjukhus, lever,

Glimtar ur mitt liv VIII - Jag ska inte bli skådespelare när jag blir stor

För fem år sedan på dagen hade en tanke som legat och växt i mitt huvud helt mognat och slog i blom: Jag vill inte jobba som skådespelare. Den fantastiska känslan att stå på scen när allt klaffar och det känns som att man är sin karaktär ut i fingerspetsarna och samspelet mellan skådespelarna är perfekt, spelet är övertygande verkligt; Den fantastiska känslan, och den kick jag får av den, väger inte upp nackdelarna.

Den 10 april 2003 8:30 var det upprop på Malmö Teaterhögskola inför dagens antagningsprov. 10:40 var det min tur. Det gick bra tyckte jag. Sen satt vi och pratade några stycken och gick och åt falafel i väntan på att listan på de som hade gått vidare till eftermiddagens andra provomgång skulle komma upp. Halv två kom listan upp. Jag (och de flesta med mig) kom inte vidare. Och då, när alla runt mig blev helt förtvivlade, och en tjej som sökte för sjätte året i rad sa "Ge aldrig upp!!", kände jag plötsligt att jag inte brydde mig. Att jag faktiskt inte ville komma in. Även om man lyckas komma in på någon av de mest väl ansedda skådespelarutbildningarna så är det svårt att få jobb sen, många skådisar jobbar med annat mellan rollerna. Och även om man lyckas få fast jobb, eller blir en såpass erkänd frilansare så att man inte har några problem att få roller, så är det dåligt betalt för mycket psykiskt slit och obekväm arbetstid.

Jag hade jobbat mycket kvällar och helger som personlig assistent ett år tidigare och insett att jag verkligen tycker att obekväm arbetstid är obekväm. Och jag hade det senaste året blivit såpass klätterbiten att jag insett att jag vill ha tid för mycket på min fritid.

Jag insåg att jag inte ville att mitt jobb skulle vara mitt liv. Och det var helt otroligt skönt att inse det. Om man brinner för konsten så tycker jag att man ska satsa på den. Men jag blev väldigt lättad av att inse att jag faktiskt inte gör det.

Drygt två år senare insåg jag dessutom att jag är road av en branch där jag har mycket fina utsikter att få ett välbetalt jobb med bekväm arbetstid. Ännu skönare. Jag skulle inte trivas med ett jobb som bara är ett jobb för att få in pengar, det insåg jag tidigt som brevbärare, jag behöver lite mer stimulans för att inte bli less och må dåligt och känna mig stressad av tristessen. Men jag vill ha ett bekvämt jobb. Stimulerande och intressant, men inte intressantare än resten av mitt liv. Och bekvämt. Det ska gå att sköta dagtid måndag till fredag och ta absolut max 40 timmar i veckan. Jag siktar på mindre. Och jag siktar inte på att bli chef. Jag är varken konstnär eller karriärist. Inte på arbetstid i alla fall.


Andra bloggar om: teater, skådespelare, karriär, utbildning, yrke

Ja, nej.

Jag läste en artikel om Livsmedelsverkets rekommendationer om alkoholintag till ammande mammor. Tyckte att de här svaren från Annika Sohlström var roligt inkonsekventa:

På Livsmedelsverket medger man att rekommendationerna inte enbart bygger på hur mycket alkohol som finns i bröstmjölken.
– Det handlar ju också om att omdömet förändras när man dricker alkohol, säger Annika Sohlström.

Men borde då inte dessa rekommendationer ges till även pappan som inte nämns alls i rekommendationerna?

– Ja, självklart gäller det båda föräldrarna men vi anser att det inte ligger inom vårt ansvarsområde att ge moraliska råd till föräldrar, det får barnhälsovården göra.

Ska de ge moraliska råd eller inte?

Andra bloggar om: livsmedelsverket, amning

Glimtar ur mitt liv VII - På dårhemmet

Den 9 april 2005 hasade jag runt på Akademiska sjukhuset i Uppsala, framåtböjd eftersom smärtan kring solar plexus gjorde att jag inte kunde sträcka på mig, iklädd en stor vit sjukhusrock och dragandes på en droppställning. En läkare gjorde en ultraljudsundersökning för att se om jag hade gallsten, men han lyckades inte hitta gallan. David hyrde Gökboet som vi tittade på i kirurgavdelningens allrum och jag kände mig som om jag satt på ett dårhem.

I slutet av mars, ett par veckor efter att jag hade kommit hem från Indien började jag må illa då och då och fick ett tryck över magmunnen. Det började dessutom klia något hemskt på hela kroppen, men det kopplade jag först senare ihop med magproblemen. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa magkatarr gång på gång och jag åt starkare och starkare halsbrännemediciner utan att känna att de gav någon effekt alls. Jag nämnde Indienresan, men enligt dem så hade jag varit hemma för länge för att det skulle kunna vara något därifrån, det skulle ha brytit ut tidigare. Den 31 mars när jag var och klättrade kände jag mig otroligt svag och senare på kvällen blev jag mycket illamående. Den 1 april var jag tvungen att äta väldigt långsamt för att lyckas få i mig något. Natten mellan den 4 och 5 april vaknade jag med "ett svart sugande hål i magen". Jag kommenterade också i 10-årsdagboken att jag kände mig ovanligt labil känslomässigt. Den 6 april gick jag en promenad och kände mig som en gammal tant när jag behövde stanna och vila flera gånger och gick långsamt. Ett hårt tryck över solar plexus gjorde det svårt att ta djupa andetag.

På kvällen den 7 april tyckte David att mina ögon såg lite gula ut. Den 8 april åt jag lunch med några kursare som alla kommenterade mina gula ögon. Jag cyklade till närmaste vårdcentral där de bad mig sitta ner och vänta för att 30 minuter senare skicka iväg mig eftersom de trots att de först trodde det faktiskt inte kunde ta emot någon som inte stod skriven där. På vårdcentralen i Flogsta där jag stod skriven hävdade de att jag inte stod skriven eftersom de inte hade uppdaterat sitt system mot folkbokföringen sen jag flyttade dit. De var dessutom väldigt otrevliga och tittade på mig som att det var lika konstigt att gå till en vårdcentral när man mår dåligt som att fråga efter kryddor i en skivaffär. Jag var trött och svag och hade ingen ork att bli arg, utan kände mig bara otroligt hjälplös. Hemma ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka in på akuten och att de trodde att jag hade hepatit (och jag svor över vaccinationsläkaren som hävdade att jag inte behövde vaccinera mig mot hepatit B om jag inte skulle knulla runt eller jobba inom sjukvården). På Akademiska sjukhusets akutmottagning fick jag sitta några timmar i väntrummet innan jag fick lämna diverse prover och ligga och vänta i ett rum. Någon läkare bestämde att det troligtvis var gallsten och bestämde att jag inte fick äta (inför en operation), en annan läkare skrämde vettet ur mig genom att stirra på mig som att jag var dödssjuk, säga "ja...fast, det ser inte ut som gallsten på fekalproverna...." och backa ut ur rummet med sin stirriga blick fäst på mig. De kopplade i alla fall in dropp och la in mig på kirurgavdelningen, körde hem en skärrad David och lämnade en skärrad mig i en sal med två till patienter.

På natten vaknade jag och gick på toaletten med min droppställning i sällskap och kände mig yr och illamående. Jag kände mig ännu mer svimfärdig när jag upptäckte att det var blod i halva droppslangen. I mitt förvirrade tillstånd blev jag stressad över att jag inte hade min mobil eftersom jag ville skicka ett sms till David eller till min farmor och kolla om de trodde att det var ok. Kom en liten stund senare på att jag kunde ringa på en sjuksyster. Det visade sig att det bara var slut på dropp.

Senare den 9 april fick jag göra ett andra ultraljud för en utländsk specialistläkare som konstaterade att det inte var gallsten.

Fortsättning.


Andra bloggar om: sjukhus, gallsten, dropp, vårdcentraler, gökboet

Kate Nash!

Efter en alldeles för lång paus efter förbandet Mistery Jets kommer hon äntligen ut på scen. Med håret slarvigt uppsatt i en lös hästsvans och iklädd en gigantisk Mistery Jets-T-shirt sätter sig Kate Nash bakom pianot och är helt bedårande vacker i sin enkelhet.


En stund senare sitter hon och sjunger med sin fantastiska röst som gör mig knäsvag samtidigt som hon aggressivt spelar piano och studsar upp och ner på stolen. Utan något intränat (vad det verkar) showande och mellansnack är hon ändå otroligt publikfriande. Hennes minspel och skratt och liksom subtila flirtande med publiken gör att det känns som att hon skulle säga ungefär samma saker och uppföra sig på samma sätt om man var en nära vän och att vi satt på tu man hand på ett fik, eller kanske hemma hos någon av oss, uppkrupna i soffan. Det är deras sista spelning på den här turnén så de behöver inte bry sig om morgondagen utan kan flippa ur och bli galna på scen säger hon.

Några låtar senare kliver hon bort från pianot och byter den mot en gitarr, och bandet bantas ner till en enda basist en stund.


I hate seagulls börjar med en lista på saker Nash hatar och glider över till en vacker kärleksförklaring som får mina (visserligen lättrörda) ögon att tåras, innan listan på allt hon gillar hos den hon sjunger om glider över till en lista på annat hon gillar, som till exempel att plocka jordgubbar. Några låtar senare är hon tillbaka bakom pianot och i en up-tempo version av Mariella består plötsligt större delen av bandet av trummisar. Hela konserten avslutas med ett lekfullt fjantande när två fulla medlemmar från Mistery Jets kommer in på scen och alla jammar loss i The Supremes-klassikern Stop! In The Name Of Love.

Intervju med Kate Nash.


Andra bloggar om: Kate Nash,

Skärpt diskrimineringslag!

På alla hjärtans dag la Bara Bröst-arna upp ett mycket tänkvärt blogginlägg om varför Sverige behöver en skärpt diskrimineringlag. Läs! Så mycket bättre sätt att få bukt med problemen med sexualisering av kvinnokroppen än att börja censurera bort "sexistiska" (läs nakna) reklamer...

På namninsamling.se kan man skriva på en lista om man vill att bara bröst ska tillåtas på badhus (bara kvinnobröst alltså, bara mansbröst är redan tillåtna). Plagierat från den sidan: "Att kvinnor tvingas ha bikiniöverdel när de badar på badhus är ett konkret exempel på en situation där kvinnor fortfarande har en rättighet mindre än män och där kvinnan betraktas som ett sexobjekt i en ickesexuell situation. "