Efter en alldeles för lång paus efter förbandet Mistery Jets kommer hon äntligen ut på scen. Med håret slarvigt uppsatt i en lös hästsvans och iklädd en gigantisk Mistery Jets-T-shirt sätter sig Kate Nash bakom pianot och är helt bedårande vacker i sin enkelhet.
En stund senare sitter hon och sjunger med sin fantastiska röst som gör mig knäsvag samtidigt som hon aggressivt spelar piano och studsar upp och ner på stolen. Utan något intränat (vad det verkar) showande och mellansnack är hon ändå otroligt publikfriande. Hennes minspel och skratt och liksom subtila flirtande med publiken gör att det känns som att hon skulle säga ungefär samma saker och uppföra sig på samma sätt om man var en nära vän och att vi satt på tu man hand på ett fik, eller kanske hemma hos någon av oss, uppkrupna i soffan. Det är deras sista spelning på den här turnén så de behöver inte bry sig om morgondagen utan kan flippa ur och bli galna på scen säger hon.
Några låtar senare kliver hon bort från pianot och byter den mot en gitarr, och bandet bantas ner till en enda basist en stund.
I hate seagulls börjar med en lista på saker Nash hatar och glider över till en vacker kärleksförklaring som får mina (visserligen lättrörda) ögon att tåras, innan listan på allt hon gillar hos den hon sjunger om glider över till en lista på annat hon gillar, som till exempel att plocka jordgubbar. Några låtar senare är hon tillbaka bakom pianot och i en up-tempo version av Mariella består plötsligt större delen av bandet av trummisar. Hela konserten avslutas med ett lekfullt fjantande när två fulla medlemmar från Mistery Jets kommer in på scen och alla jammar loss i The Supremes-klassikern Stop! In The Name Of Love.
Intervju med Kate Nash.
Andra bloggar om: Kate Nash,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar