Glimtar ur mitt liv VIII - Jag ska inte bli skådespelare när jag blir stor

För fem år sedan på dagen hade en tanke som legat och växt i mitt huvud helt mognat och slog i blom: Jag vill inte jobba som skådespelare. Den fantastiska känslan att stå på scen när allt klaffar och det känns som att man är sin karaktär ut i fingerspetsarna och samspelet mellan skådespelarna är perfekt, spelet är övertygande verkligt; Den fantastiska känslan, och den kick jag får av den, väger inte upp nackdelarna.

Den 10 april 2003 8:30 var det upprop på Malmö Teaterhögskola inför dagens antagningsprov. 10:40 var det min tur. Det gick bra tyckte jag. Sen satt vi och pratade några stycken och gick och åt falafel i väntan på att listan på de som hade gått vidare till eftermiddagens andra provomgång skulle komma upp. Halv två kom listan upp. Jag (och de flesta med mig) kom inte vidare. Och då, när alla runt mig blev helt förtvivlade, och en tjej som sökte för sjätte året i rad sa "Ge aldrig upp!!", kände jag plötsligt att jag inte brydde mig. Att jag faktiskt inte ville komma in. Även om man lyckas komma in på någon av de mest väl ansedda skådespelarutbildningarna så är det svårt att få jobb sen, många skådisar jobbar med annat mellan rollerna. Och även om man lyckas få fast jobb, eller blir en såpass erkänd frilansare så att man inte har några problem att få roller, så är det dåligt betalt för mycket psykiskt slit och obekväm arbetstid.

Jag hade jobbat mycket kvällar och helger som personlig assistent ett år tidigare och insett att jag verkligen tycker att obekväm arbetstid är obekväm. Och jag hade det senaste året blivit såpass klätterbiten att jag insett att jag vill ha tid för mycket på min fritid.

Jag insåg att jag inte ville att mitt jobb skulle vara mitt liv. Och det var helt otroligt skönt att inse det. Om man brinner för konsten så tycker jag att man ska satsa på den. Men jag blev väldigt lättad av att inse att jag faktiskt inte gör det.

Drygt två år senare insåg jag dessutom att jag är road av en branch där jag har mycket fina utsikter att få ett välbetalt jobb med bekväm arbetstid. Ännu skönare. Jag skulle inte trivas med ett jobb som bara är ett jobb för att få in pengar, det insåg jag tidigt som brevbärare, jag behöver lite mer stimulans för att inte bli less och må dåligt och känna mig stressad av tristessen. Men jag vill ha ett bekvämt jobb. Stimulerande och intressant, men inte intressantare än resten av mitt liv. Och bekvämt. Det ska gå att sköta dagtid måndag till fredag och ta absolut max 40 timmar i veckan. Jag siktar på mindre. Och jag siktar inte på att bli chef. Jag är varken konstnär eller karriärist. Inte på arbetstid i alla fall.


Andra bloggar om: teater, skådespelare, karriär, utbildning, yrke