Glimtar ur mitt liv VII - På dårhemmet

Den 9 april 2005 hasade jag runt på Akademiska sjukhuset i Uppsala, framåtböjd eftersom smärtan kring solar plexus gjorde att jag inte kunde sträcka på mig, iklädd en stor vit sjukhusrock och dragandes på en droppställning. En läkare gjorde en ultraljudsundersökning för att se om jag hade gallsten, men han lyckades inte hitta gallan. David hyrde Gökboet som vi tittade på i kirurgavdelningens allrum och jag kände mig som om jag satt på ett dårhem.

I slutet av mars, ett par veckor efter att jag hade kommit hem från Indien började jag må illa då och då och fick ett tryck över magmunnen. Det började dessutom klia något hemskt på hela kroppen, men det kopplade jag först senare ihop med magproblemen. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa magkatarr gång på gång och jag åt starkare och starkare halsbrännemediciner utan att känna att de gav någon effekt alls. Jag nämnde Indienresan, men enligt dem så hade jag varit hemma för länge för att det skulle kunna vara något därifrån, det skulle ha brytit ut tidigare. Den 31 mars när jag var och klättrade kände jag mig otroligt svag och senare på kvällen blev jag mycket illamående. Den 1 april var jag tvungen att äta väldigt långsamt för att lyckas få i mig något. Natten mellan den 4 och 5 april vaknade jag med "ett svart sugande hål i magen". Jag kommenterade också i 10-årsdagboken att jag kände mig ovanligt labil känslomässigt. Den 6 april gick jag en promenad och kände mig som en gammal tant när jag behövde stanna och vila flera gånger och gick långsamt. Ett hårt tryck över solar plexus gjorde det svårt att ta djupa andetag.

På kvällen den 7 april tyckte David att mina ögon såg lite gula ut. Den 8 april åt jag lunch med några kursare som alla kommenterade mina gula ögon. Jag cyklade till närmaste vårdcentral där de bad mig sitta ner och vänta för att 30 minuter senare skicka iväg mig eftersom de trots att de först trodde det faktiskt inte kunde ta emot någon som inte stod skriven där. På vårdcentralen i Flogsta där jag stod skriven hävdade de att jag inte stod skriven eftersom de inte hade uppdaterat sitt system mot folkbokföringen sen jag flyttade dit. De var dessutom väldigt otrevliga och tittade på mig som att det var lika konstigt att gå till en vårdcentral när man mår dåligt som att fråga efter kryddor i en skivaffär. Jag var trött och svag och hade ingen ork att bli arg, utan kände mig bara otroligt hjälplös. Hemma ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka in på akuten och att de trodde att jag hade hepatit (och jag svor över vaccinationsläkaren som hävdade att jag inte behövde vaccinera mig mot hepatit B om jag inte skulle knulla runt eller jobba inom sjukvården). På Akademiska sjukhusets akutmottagning fick jag sitta några timmar i väntrummet innan jag fick lämna diverse prover och ligga och vänta i ett rum. Någon läkare bestämde att det troligtvis var gallsten och bestämde att jag inte fick äta (inför en operation), en annan läkare skrämde vettet ur mig genom att stirra på mig som att jag var dödssjuk, säga "ja...fast, det ser inte ut som gallsten på fekalproverna...." och backa ut ur rummet med sin stirriga blick fäst på mig. De kopplade i alla fall in dropp och la in mig på kirurgavdelningen, körde hem en skärrad David och lämnade en skärrad mig i en sal med två till patienter.

På natten vaknade jag och gick på toaletten med min droppställning i sällskap och kände mig yr och illamående. Jag kände mig ännu mer svimfärdig när jag upptäckte att det var blod i halva droppslangen. I mitt förvirrade tillstånd blev jag stressad över att jag inte hade min mobil eftersom jag ville skicka ett sms till David eller till min farmor och kolla om de trodde att det var ok. Kom en liten stund senare på att jag kunde ringa på en sjuksyster. Det visade sig att det bara var slut på dropp.

Senare den 9 april fick jag göra ett andra ultraljud för en utländsk specialistläkare som konstaterade att det inte var gallsten.

Fortsättning.


Andra bloggar om: sjukhus, gallsten, dropp, vårdcentraler, gökboet