En främmande man på bussen tecknar åt mig att jag ska le. Och innan jag ens hunnit registrera det ordentligt så har jag följt ordern. Och får den uppskattande kommentaren: "Mycket bättre". Och jag blir så ställd och förvirrad och kränkt att jag inte säger ett skit.
Jag måste inte se söt ut hela tiden! Jag sitter fan inte på den här bussen för din skull. För dina ögons skull. För att förgylla din resa. Jag sitter här för att jag ska ta mig någonstans, och jag råkar faktiskt må jävligt bra - i alla fall innan du kom hit - men det är fan helt normalt att inte sitta och le hela jävla tiden.
Borde jag ha sagt. Ska jag säga nästa gång.
Det var någon journalist som nyligen beskrev Natasha Kampush som "läcker" i inledningen till en intervju med henne. Och i söndagens SVD inleddes tydligen en artikel om en ung kvinna som varit anorektiker med "Ingen som möter denna fräscha, söta studentska kan ana att hon fram till för bara några månader sen varit mer eller mindre besatt av sin sjukdom". Jag har inte själv läst artikeln, tror inte den är upplagd på svd.se, men det kanske är lika bra. Jag blir så förbannad och ledsen. Och tyvärr snarare uppgiven än handlingskraftig. Jag har för lite kamplust. Jag vill inte föra den här kampen, jag vill inte att den ska behövas. Men den behövs. Som fan.
Läs gärna Johannes Forssbergs krönika i Expressen om tjejrollen "fräsch och söt".
Andra bloggar om: feminism
Konsertvecka!
12 år sedan
12 kommentarer:
ja, vad säger man när män är knäppa.
vet vem, du kanske åker buss med honom en annan gång och då kan du ge svar på tal, skälla ut honom efter noter eller helt enkelt ge honom en redig käftsmäll.
ibland blir jag så fruktansvärt trött på "söta flickan"-rollen, och alla förväntningar som ställs på en bara för att man är tjej.
man ska vara söt, snäll, duktig, lukta gott, ha fina kläder, inte smutsa ner sig, inte svära, bara gnälla lagom klädsamt mycket osv i all oändlighet.
tror att worst-case-scenario är om en tänkbar arbetsgivare skulle fälla en liknande kommentar.. haha. tänk dig själv liksom.. "ja, men vad kan en sådan här söt ung dam tänkas heta?"
*kräks*
det känns lite som om jag kommer bli fett engagerad i såna här frågor sen när jag är ute i arbetslivet. ex driva jämställdhetsfrågor, alternativ till kvotering och så men samtidigt är det ju så sjukt jobbigt med feminism, det borde liksom inte behövas.
som avslutande ord; det värsta som hänt feminismen är Gudrun Schyman, Fi, och alla uttalanden om mansskatt, att man ska skära kuken av män osv.
åh, jag blir så trött.
hoppas du cuttar gubben ;-)
apropå långa kommentaren alltså
Jag röstade ju på Fi jag.
Har lite svårt för Schyman, visst, och det var mycket tossigt med Fi då för ett år sen. Och sen har man ju inte hört så mycket om dem.
Men jag såg deras valkonferens, och de har många vettiga medlemmar. Och många vettiga idéer. Och ett feministiskt parti behövs så länge de etablerade partierna driver de feministiska frågorna så segt som de gör nu.
Så resonerar jag.
Men jag tror inte heller att manshat är en fungerande lösning. Även om jag ibland kan förstå "radikalfeministerna" när jag är ledsen och uppgiven och förbannad. Men det finns vettiga män. Och hat tror jag verkligen inte på, det kan inte vara konstruktivt...
det jag tycker är knepigt med Fi är deras ensidiga syn på feminism och vilka åtgärder som behövs för att motverka ojämnställdhet.
de företräder i princip bara vänster-feministerna, och det ger en ganska enkelriktad problemformulering. i ett så brett problem behövs många olika alternativ och man vet alldeles för lite för att kunna "måla in sig i ett hörn" och säga att en lösning är rätt lösning.
jag tror inte på kvotering till styrelser, som ex.
Jag tycker också att man ska skära kuken av män osv!
Långsiktigt tror jag inte heller på kvotering såklart.
Men problemet nu är ju att män i praktiken kvoteras in överallt. En påtvingad kvotering borde förhoppningsvis leda till mindre faktisk kvotering i praktiken.
Jag funderade också på att rösta på Fi, av ren princip egentligen, men det blev inte på det viset. Ångrar mig lite nu, för de hade väl behövt alla röster de kunde få.
Jag tycker att ett parti som Fi behövs på många sätt och vis. Bara det faktum att de inte kan existera utan att folk blir helt hispiga visar ju att det behövs någon slags förändring. Folk är för rädda för feminismen för att våga lyssna.
Nu ska jag som vanligt tycka lite tvärtom...
Alltså, den här gubben på bussen... Är du inte lite onödigt arg på honom nu? Folk brukar ju i och för sig inte göra såna där gestikuleringar till främmande människor, men snarare brukar det vara vänner emellan som gör tecken med fingrarna omkring mungiporna för att säga "Cheer up! Tänk positivt!". Och då brukar det inte vara för att de tycker att man ser ful och förorenande sur ut, utan för att vara lite uppmuntrande till en kanske nedstämd person... även om man kan ha sett fel och personen i själva verket inte alls var nerstämd...
Gubben kanske tyckte han gjorde värsta solidariska välgärningen till sin nästa, och så tycker du han är ett härskande fascistiskt gubbslem?
En alternativ tolkning bara...
david h: din förklaring låter ju vettig, men tänk ett steg längre. tänk att det inte var johanna som satt där på bussen utan en kille i 25-årsåldern. tror du att gubben hade gjort samma sak då? troligtvis inte. tyvärr, sorgligt men sant.
det kan dock ändå vara så att gubben gjorde det han gjorde i det syfte som du beskriver, men det gör det nästan värre, för ett förtryck som inte ens den som förtrycker är medveten om är mycket svårare att få bukt med.
hmm, blev kanske lite rörigt det där, men hoppas du förstår vad jag menar.
Ja Sandrine, det är just det som jag blir så arg på. Det fanns en massa andra människor som inte satt och log utan såg lite småsura ut som folk gör mest när de sitter ensamma på bussar. Men det var just mig, den unga tjejen som han tyckte borde se gladare ut.
Och det är inte första gången det händer, jag har varit med om liknande situationer förut.
Som Johannes Forssberg skriver i sin krönika: "...tanter och farbröder som desperat undrar vad som hände med deras barndoms äppelkindade, käcka, och ständigt leende flickor. Varför är dom inte glada längre?". Det är så det känns, som att det finns en föreställning att unga tjejer som mår bra är ständigt leende. Och jag tror inte att det finns samma bild av unga män, det är ingen som tror att de är nedstämda och behöver muntras upp bara för att de inte sitter och ler på bussen.
"I det syfte du beskriver" sa du (Sandrine), och i nästa andetag att det då är ett värre, omedvetet förtryck. !? I det tänkbara syfte jag beskrev så handlade det ju inte om förtryck! Om man skulle vilja muntra upp någon, är det då en form av förtryck, och då antingen medvetet eller omedvetet? Kan det alltså inte tänkas att det INTE är förtryck?
Visserligen vet Johanna säkert bäst som såg precis HUR han gjorde den här gesten, men jag undrar ändå lite om inte era tolkningar av honom är lite paranoida.
Det vanligaste sättet att bete sig mot sina medmänniskor på en buss är att ignorera varandra. Nästan till döds. Om någon då väljer att interagera, så väljer 9 av 10 övriga att utgå ifrån att denne någon är galen, snuskgubbe, fyllo, efterbliven, grälsjuk, pingstvän eller nåt annat som kan tänkas förklara det plötsliga inbrottet. Jag vill hellre utgå ifrån att det finns nån slags god vilja hos dessa ovanliga typer...
Och sen, om vi ska tolerera lite diversitet bland folk, så får vi förvänta oss att de beter sig märkligt ibland och inte gör det på det smidigaste och bästa sättet.
Det mest uppskattade sättet att uppmuntra sina medmänniskor är väl att själv le? Säkert bättre än att gestikulera omkring mungipan... Eller skulle det också kunna uppfattas som en kränkning?
Jag håller faktiskt inte med om att det skulle vara så extremt ovanligt med den minsta interaktion på bussar. Lite lätt interaktion tycker jag nog att det finns rätt ofta, till exempel i form av ett litet leende vid ögonkontakt. Givetvis får man le mot varandra, det är bara trevligt!.
Skicka en kommentar