Fredrik Strage skriver i dag (i går alltså...) i DN Kultur, appropå en krönika av Kerstin Thorvall ("Sensuell - mycket bättre än sexuell"), om sexualism och sensualism (hans artikel ligger tvärr inte uppe på nätet, leta upp DN från den 10 november i pappersinsamlingen!). Roligt och vettigt. Jag drar kopplingar till nymoralism då jag upplever att många av de sensualister Strage beskriver tenderar att moralisera.
Jag skulle visserligen, liksom Kerstin Thorvall, uppskatta mer "små saker" på film som kåta blickar och lätta beröringar i utbyte mot "grova sexscener". Men det är för att jag blir upphetsad av det förra men inte av det senare, inte för att jag vill moralisera och hävda att det förra är bättre. Att sensuell skulle vara "mycket bättre än sexuell".
Jag förstår förövrigt inte hur man kan göra en så tydlig skillnad på sensualitet och sexualitet. Thorvall hyllar franska filmer eftersom "man vet [...] att sensualismen är något mycket mer spännande och eggande än sexualitet". Jag vet inte om det är hon eller jag som har missuppfattat vad orden betyder, men jag förstår inte den meningen. Om det är jag så kanske någon kan förklara för mig vad sensualism och sexualism innebär? Att jag blir tänd av scener med subtila antydningar trodde jag berodde på att de är så fulla av sexualitet och kåthet att luften vibrerar.
Det moraliseras för mycket i dag över anspelningar på sex och sexualitet. Det värsta är när det görs i namn av "feminism" och "jämställdhet". Hur jämställt är det att det ska vara fult att jag anspelar på min sexualitet som jag vill. Om män endast ser kvinnor som sexobjekt som inte kan få respekt som något annat så är inte lösningen att vi ska klä in våra kroppar i burqor. Det är inte jag som ska göra mig så osexig som möjligt för att få respekt, det är männens kvinnosyn som måste ändras.
Jag hade en intressant diskussion med en nära vän för ett tag sen om hur vi båda upplevde att som god feminist och kvinna så ska man vara lite tråkigt korrekt. Jag vill vara naken och sexig och sexuell och feminist och förbannad och less på patriarkatet samtidigt. På 70-talet var kvinnans sexuella frigörelse en central del i stegen mot ett mer jämställt samhälle. I dag är denna frigörelse en långtifrån slutförd process. Alldeles för många kvinnor vet varken hur de ska säga nej eller ja. Ändå verkar det ha skett någon slags tillbakagång. Nu är kvinnans sexualitet tabu och synd igen.
Någonstans på vägen verkar sexism ha blandats ihop med sex och sexualitet och plötsligt är allt som anspelar på sex, eller till och med allt naket, lika med sexism. Och en lättklädd kvinna som anspelar på sex "gör det bara för männens ögon, på männens villkor" och hon blir ett offer. Som om kvinnor i ett jämställt samhälle aldrig skulle vilja anspela på sex, som om sex vore mannens påfund. Som om kvinnor inte vore intresserade av sex för annat än för att vara männen till lags. Denna bild om någon är väl sexistisk.
För övrigt så är Kerstin Thorvall en mycket bra författare. Jag rekommenderar verkligen hennes självbiografiska böcker. I vilka hon beskriver sig själv som en mycket sexuell människa.
Andra bloggar om: sexualitet
Konsertvecka!
12 år sedan
19 kommentarer:
Skitbra skrivet Johanna, jag håller verkligen med!
Tack! Och utifall att du inte läser alla kommentarer till dina gamla blogginlägg: Roots är fan inte reggae!
tja. nu ligger inbjudan till nästa studiecirkel uppe på min blogg. du e mkt välkommen!
Johanna! Du är utmanad! Kolla in http://vidalatina.wordpress.com/2006/11/13/syrrans-bloggutmaning/
Kram Annika
P.S. Bra inlägg, som vanligt
Håller rå-med! Jag har ofta tänkt på att en del "moderna" feminister på nåt sätt gått cirkeln runt och hamnat i liknande retorik som moraltanterna på pastorfruns syjunta. Gammeldags dygdighet och sedlighet, fast mer på grund av nåt slags mansförakt. "Gubbslemmen ska inte få gå o dregla över blottad kvinnlig hud. Bevara integritet, värdighet och egenbestämmande genom att skyla er!"
Sexualiteten som drivkraft har förtryckts många gånger förut, eftersom den konkurrerar med religiös och politisk hänförelse...
Jag skulle vilja säga att jag delvis håller med om din analys Johanna. Och det var jättebra skrivet!
Det blir dock sjukt problematiskt när killar (som t ex du David) tror sig ha tolkningsföreträde för hur kvinnor/feminister bör föra sin kamp. Om du vill kalla feminister för moraltanter, fine. Men stå för det då och göm dig inte bakom någon slags feministkille-identitet. Att Johanna skriver det hon skriver är en helt annan sak än att du far ut mot feminister och kallar dem sexualfientliga.
Mvh Syrran
Jag lämnar det gärna till David att försvara sig själv, men jag vill ändå säga att jag inte tolkade det han skrev som att han varken kallar feminister för sexualfientliga, eller att han anser sig ha tolkningsföreträde för hur kvinnor bör föra sin kamp.
Det finns ju en mängd olika teorier – av olika kvinnliga feminister – om hur den feministiska kampen ska föras, och flera av dem motsäger ju varandra till viss del, även om målet är detsamma.
Jag upplever att det finns många i dag som moraliserar över sex och sexualitet på ett sätt som jag upplever som förtryckande. Sen är det nog långt ifrån alla dessa "nymoralister" som kallar sig feminister, men en del gör det. Och jag har ofta svårt att se det feministiska i detta moraliserande.
De drabbade måste alltid frågas, bollas med, få ha tolkningsföreträde för hur deras situation ser ut, och vad som skulle göra den bättre. Men. Jag tror att vi i den rikare delen av världen kan ha smarta idéer om hur den fattigare delen ska "utvecklas", jag tror att svenskfödda blondiner kan ha vettiga åsikter om hur segregeringen av invandrare ska lösas, och jag är övertygad om att män kan ha kloka tankar kring hur vi ska bli av med könsmaktstrukturerna.
Nu är jag visst på väg att spinna vidare på ett helt nytt inlägg…plugga var det!
Avslutningsvis bara: Det är väl ingen som ifrågasätter att det är kvinnor som drar det kortaste strået i världen som den ser ut nu. Men det är viktigt att ibland lyfta fram de nackdelar de patriarkala könsrollerna faktiskt för med sig även för männen. Inser fler män att de kan ha saker att vinna – mer än ett lättare samvete – på att uppnå ett jämställt samhälle, då kommer vi få fler manliga feminister, och kampen kommer inte kännas så förbannat jävla motarbetad hela tiden.
Mycket bra skrivet!
Håller även med det du skriver i ditt sista inlägg. Jag tror både feminister och män har mycket att tjäna på att inse att även män skulle tjäna på ett mer jämnställt samhälle, för även om kvinnor drar det kortaste strået i de flesta frågor så finns det ju faktiskt områden där även män drar kortaste strået. Så även om man som man inte bryr sig ett skit om huruvida kvinnor får det bättre eller inte borde man vara för jämnställdhet för sin egen skull. Det inte så jävla kul att vara man alla gånger...
Tack för beröm!
"feminister och män" alltså... ;)
Personligen tror jag ju även att kvinnor som inte är feminister har en jäkla massa att vinna. Och manliga feminister har väl ungefär lika mycket att vinna som män som inte är feminister...
(Retas bara...men jag hade nog trott att du definierade dig själv som feminist...)
Så här är det väl:
Låt folk vara vem de vill.
Tvinga inte folk att vara något de inte vill.
Eller?
Det var ju en olycklig felskrivning, minst sagt... Förtjänar att retas lite med.
Jag definierar inte mig själv som feminist faktiskt. Däremot är jag för jämnställdhet. Ganska liten skillnad egentligen, men jag tycker som sagt det är viktigt att man även kommer ihåg att det finns områden där män drar de kortaste strået och feminism - för mig - handlar enbart om att kämpa för kvinnors rättigheter.
En formsak egentligen som sagt.
För mig handlar feminism om att vilja uppnå jämlikhet mellan könen, att vilja att var och en ska ha möjlighet att vara vem de vill (bort med trånga begränsande könsroller), och att se att det finns strukturer i samhället som verkar för att ge det manliga könet makt över det kvinnliga.
Jag har ett visst uns av förståelse för att vissa inte vill kalla sig för feminister eftersom de uppfattar att en del aktiva feminister verkar vilja verka för ett samhälle där det kvinnliga könet ska ha makt över det manliga, men jag anser att det är en feltolkning.
Mats Olsson skrev "När feminismen i dag ifrågasätts, förlöjligas och till och med håller på att montera ner sig själv behövs ett parti som Feministiskt initiativ mer än nånsin." Jag säger detsamma om uttalade feminister, och tycker att det är mycket olyckligt att inte fler står upp för feminismen.
Jag anser inte att feminism enbart handlar om kvinnans rättigheter, men det är ju oundvikligt att det blir det centrala då det är mannen som är norm och kvinnan som marginaliseras i samhället i stort.
Syrran:
Ok, du verkar tro att du vet en hel del om mig, med tanke på att du påstår att jag gömmer mig "bakom någon slags feministkille-identitet" och därmed antytt att du tror dig veta att jag INTE är feminist. Särskilt med tanke på att du påstår att jag "far ut mot feminister". Eller har jag fel? Det jag for ut på var "en del 'moderna' feminister" - obs "en del" - och det är upp till dig att ställa dig i skottlinjet och ta åt dig.
Beskriv gärna på vilket sätt jag inte är feminist, vad och hur du vet något om det, utifrån det lilla jag skrev i mitt inlägg. Du har kanske andra källor? Är det rent av så, att jag i egenskap av man inte kan vara feminist, enligt din definition? Nej, det har jag ändå svårt att tänka mig. Vänta, vänta, säg det inte - är det för att jag inte delar dina åsikter, Syrran?
Jag har, precis som Johanna påpekar, inte ansett mig ha tolkningsföreträde för hur den feministiska kampen bör föras. Vem kan anse sig ha det? Anser du dig ha det, Syrran? I egenskap av (EN) kvinna?
Enligt min ödmjuka åsikt bör ingen, inte ens du, Syrran, tro sig själv ha tolkningsföreträde för hur kampen ska föras, vem som ska föra den och vem som är en sann feminist. Du antyder med ditt "...för hur kvinnor/feminister bör föra..." att det endast är kvinnor som bör föra kampen.
Ursäkta, men kan jag få vara med? Jag kan gå någonstans längst bak i tåget med skamset hängande huvud som en foglig "manlig hjälptrupp" och ropa lite tyst så att det inte stör, så kan du få gå först!
Jag menade alltså egentligen inte att jag inte är feminist, för det är jag, utan att jag inte vill kalla mig det för att ordet i sig endast utgår ifrån det kvinnliga perspektivet (håller med om att det inte är konstigt med tanke på normerna, men trots allt).
Vad det gäller personer som inte vill kalla sig feminister pga hur vissa feminister beter sig torde det vara främst kvinnor (jag som man borde inte misstas för att urskiljningslöst hata och förakta mitt eget kön). Jag kan också ha viss förtåelse för att det är så. Vill personligen inte kalla mig socialdemokrat pga hur det socialdemokratiska partiet fått det att framstå, men trots allt är ju det vad jag är. En demokratisk socialist (sidospår kanske).
Men ok. Jag är ju faktiskt feminist, men tycker inte att ordet tillräckligt väl täcker in vad jag menar med det, så därför vill jag hellre säga att jag är för jämlikhet mellan kön, raser, samhällsklasser, sexuell läggning och whatever comes to mind. Men om du känner att kvinnokampen gynnas av att jag kallar mig feminist så kan jag bjuda på det...
I'm a feminist. And I´m proud.
Åh ja det känner jag! You go guy!
Bara för att man är en sak avsäger man sig ju inte möjligheten att vara även en massa andra saker så att säga. Alltså det är ju inte så att jag inte är antirasist bara för att jag är feminist och så vidare.
Vilket påminner mig om att jag kanske skulle skriva någon slags presentation av mig själv på min blogg men en massa ord som beskriver mina åsikter... ;)
David, du får jättegärna vara feminist och jag tvivlar inte på dina avsikter. No need till martyrskap...
Men jag vidhåller att det ÄR skillnad på inomfeministisk kritik kvinnor emellan och att män talar om för kvinnor hur den feministiska kampen bör föras och klagar på "en del feminister" (dvs alla feminister som inte är söta, snälla, sexiga och tillgängliga för män.. eller?)Om man inte ser den skillnaden underkänner man hela könsmaktsordningen.
Jag menar att bara att det är lite störande att män så gärna hänger på så fort kvinnliga feminister ägnar sig åt intern kritik.. Jag kan lite grann känna att Johannas förträffliga text här används som en förevändning av dig för att få uttrycka kritik mot obekväma feminister. Men hey, vad vet jag?
Och no hard feelings, vi kan väl bara diskutera?
Ok, no hard feelings, men det är ändå lite ironiskt att du, som på din egen blog säger dig ha en "sjukt låg tröskel" för vad du anser vara ett angrepp mot dig själv, har så lätt för att uttrycka dig kränkande mot dem som saknar ett äkthetsbevis från högre instans för sin feminism.
Och då menar jag inte bara mot mig själv - du har uppenbarligen grava fördomar mot de män som bedriver intern kritik mot vissa feminister, då du antar att de då menar :"alla feminister som inte är söta, snälla, sexiga och tillgängliga för män.."
(Ja, jag skrev "intern" kritik, eftersom jag anser att feminist A får kritisera feminist B, oavsett könen på A och B. Helt galet, eller?)
Din parentes kanske hade för avsikt att vara rolig, men jag kan inte annat än att rysa för denna destruktiva, segregerande och bakåtsträvande syn på den "partielle antagonisten"; ett illa dolt förakt.
Så nej, jag håller absolut inte med dig om att man underkänner hela könsmaktsordningen om man inte inser att göra skillnad på intern kritik beroende på vilket kön kritikern har. Det är så jäkla fel väg att gå, att på ett sånt här stadium dela upp män och kvinnor som olja och vatten, när kampen för humanism, rättvisa, jämlikhet och frihet måste ske tillsammans! Språket, orden, innehållet, som är en sån viktig del av kampen - måste det alltså finnas tydliga regler för hur de ska få användas, beroende av ens kön? Hallå, vad var det vi skulle kämpa för, nu igen?
Revolutioner brukar drabbas av en sån här tyst infektion på ett tidigt stadium, som sen bryter ut i stora variga svulster. Jag menar den infektion som innebär en rangordning och klassindelning av de kämpande och deras äkthet, auktoritet och lojalitet (bl.a.). Ordnar och befordringar delas ut medans vissa såsmåningom pekas ut som förrädare och kontrarevolutionärer. Toleransen för oliktänkande blir allt mindre och utgör allt oftare skäl för att utesluta och förskjuta. Sjukdomen i sitt kliniska stadium visar tydligt att kampen inte alls varit tillsammans, utan är och har kanske alltid varit, vass och pyramidformad, där spetsen är av ett noggrannt utvalt material.
Hm. Vet inte om jag blev lite ivägburen där... återkommer på min egen blogg om min definition på feminism, och vad fan jag har med det att göra...
Ok, nu har jag försökt reda ut några saker om feminism här...
Skicka en kommentar