Jag stod länge och tittade på ansikte efter ansikte. Tittade in i deras ögon och försökte föreställa mig vad de tänkte och kände. Jag antar att bilderna var tagna när de just kommit dit; hade de någon aning om vad som väntade dem? De flesta såg mer eller mindre rädda, ledsna eller oförstående ut. Några tittade bort, men de flesta såg rakt in i kameran. Jag tittade länge på fånge nr 239, en ung kvinna. Jag tittade på hennes vackra ansikte och hennes uttrycksfulla ögon fyllda av oro som tittade rakt på mig. Sen såg jag henne under tortyr och mådde illa. Jag mötte hennes blick och tänkte på vad som väntade henne, och det kändes fruktansvärt att inte kunna göra något åt det. En annan ung kvinna kändes det först bättre att titta på. Hennes brinnande blick såg ut att säga "Up yours, fucker!". Jag återkom till hennes porträtt flera gånger. Men ju mer jag tittade på henne desto mindre stark och arg såg hon ut. Tillslut tänkte jag att det kanske bara var formen på hennes mörka kraftiga ögonbryn som gav henne det arga uttrycket. Jag höll för dem med handen, och plötsligt såg hon bara fruktansvärt uppgiven ut.
Jag rekommenderar alla som åker till Kambodja att besöka Toul Sleng. Men det var ingen rolig upplevelse och jag har aldrig besökt museet under mina senare besök i Phnom Penh.
Lite finare foton (än de jag inte hittar alltså) från min första resa till Kambodja:
Karl och en av alla Avalokitesvara-ansikten på Bayontemplet
_______Mitt favoritträd som står utanför Kompong Cham
____________Samma vackra träd. Och Wat Nokor.
Och självklart tog jag en massa solnedgångsbilder. Det här är vid Mekongfloden precis vid den lilla staden Kratie.Andra bloggar om: Kambodja, Toul Sleng, Tuol Sleng, Mekong, banyanträd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar