Julen 1997 fick jag en 10-årsdagbok av min mormor. Oändligt långt fram i tiden när jag är nästan 26 år gammal är nu, och jag skulle kunna redogöra något jag har gjort varje dag (med endast ett fåtal undantag) de senaste tio åren.
För tio år sen var jag en skoltrött gymnasieelev på det estetiska programmet med konst&form-inriktning som tyckte mycket illa om att måla (men det var i alla fall lättare att genomlida än det naturvetenskapliga programmet som jag gav mig på först, och det passade bättre eftersom jag eventuellt tänkte bli produktdesigner) och längtade efter en pojkvän och trodde att en stor anledning till min oföränderliga civilstatus (som jag tyckte att jag var den enda 16-åringen som hade) var mina mycket små bröst och eventuellt kanske mina långa knotiga kobenta ben som jag dolde i långa kjolar och mycket utsvängda byxor (om man tittar på foton kan man snabbt konstatera att om det överhuvudtaget hade med mitt yttre att göra, så var det nog snarare mina mycket oklädsamma runda glasögon som var boven). Tio år senare är jag en nästan gift, mycket studiemotiverad civilingenjörsstudent med fantastiskt vackra bröst (som förstås ser exakt likadana ut som då för alla utom mig själv) och långa fina ben (om än lite kobenta tyvärr, det ger lätt ont i knäna...) som jag klär i korta kjolar och snäva stuprör (byxmodellen har nog dock mer med mode och en överhuvudtaget förändrad klädstil att göra än den estetiska värderingen av mina ben). Och vägen däremellan har definitivt inte varit rak.
Sammanfattningsvis är mitt liv mycket bättre nu än då även om det var rätt bra då med, och bättre självkänsla har givetvis förbättrat inställningen till mycket mer än bara kroppsdelar.
Med anledning av den avslutade dag-för-dag-boken och min narcissism så tänkte jag starta en ny liten serie här på bloggen: Glimtar ur mitt liv. Det här inlägget kan ses som en inledning. Första riktiga avsnittet kommer på lördag.
Konsertvecka!
12 år sedan
4 kommentarer:
du menar väl -97? blir lite förvirrad.
jaha ojdå....åtgärdat!
Åh, jag ser fram emot att följa din nya serie! kram
Visst kanns det konstigt att dessa 10 ar nu ar over? Jag minns sa val nar vi bada fick vara 10-ars bocker och jag tankte att: "ha! om tio ar kommer jag att vara 22, inte en chans att lilla jag en dag kommer vara 22!". Men sjalvklart blev jag det. Och du blev 26.
Det ar en sa harlig kansla att tanka pa sig sjalv da, i jamforelse med nu. Jag var 12 och livradd for precis allt. Och jag trodde att vuxenvarlden med allt ansvar skulle innebara sa mycket mer radsla, radd for att bli stor for att bli mer radd an vad jag redan var. Och sa blev det precis tvart om.
Jag alskar dig min alskade syster!
Skicka en kommentar