Glimtar ur mitt liv III - Toul Sleng

För fyra år sedan var jag i Kambodja för första gången. Den 28 januari 2004 var min första hela dag i Phnom Penh, min tredje i Kambodja. Den här dagen besökte jag Toul Sleng, den före detta skolan Tuol Svay Prey som under Khmer Rouge-regimen blev säkerhetsfängelset S-21 och i dag är museum. Jag fotade, men jag har slarvat bort fotona. Det finns bra foton på Helena Sandklefs blogg (där det även finns väldigt många fina foton från trevligare platser i Kambodja) och på tuolsleng.com. Ett par rum på Toul Sleng är fulla av foton på fångar. Så här skrev jag i min resdagbok, då för fyra år sedan:

Jag stod länge och tittade på ansikte efter ansikte. Tittade in i deras ögon och försökte föreställa mig vad de tänkte och kände. Jag antar att bilderna var tagna när de just kommit dit; hade de någon aning om vad som väntade dem? De flesta såg mer eller mindre rädda, ledsna eller oförstående ut. Några tittade bort, men de flesta såg rakt in i kameran. Jag tittade länge på fånge nr 239, en ung kvinna. Jag tittade på hennes vackra ansikte och hennes uttrycksfulla ögon fyllda av oro som tittade rakt på mig. Sen såg jag henne under tortyr och mådde illa. Jag mötte hennes blick och tänkte på vad som väntade henne, och det kändes fruktansvärt att inte kunna göra något åt det. En annan ung kvinna kändes det först bättre att titta på. Hennes brinnande blick såg ut att säga "Up yours, fucker!". Jag återkom till hennes porträtt flera gånger. Men ju mer jag tittade på henne desto mindre stark och arg såg hon ut. Tillslut tänkte jag att det kanske bara var formen på hennes mörka kraftiga ögonbryn som gav henne det arga uttrycket. Jag höll för dem med handen, och plötsligt såg hon bara fruktansvärt uppgiven ut.

Jag rekommenderar alla som åker till Kambodja att besöka Toul Sleng. Men det var ingen rolig upplevelse och jag har aldrig besökt museet under mina senare besök i Phnom Penh.

Lite finare foton (än de jag inte hittar alltså) från min första resa till Kambodja:

Karl och en av alla Avalokitesvara-ansikten på Bayontemplet



_______Mitt favoritträd som står utanför Kompong Cham


____________Samma vackra träd. Och Wat Nokor.








Och självklart tog jag en massa solnedgångsbilder. Det här är vid Mekongfloden precis vid den lilla staden Kratie.


Andra bloggar om: Kambodja, Toul Sleng, Tuol Sleng, Mekong, banyanträd

Sexarbetarens kommentar

I dag kommenterar Isabella torsdagens debatt.

SEX

(Jag kom inte på någon bra rubrik, och med den här får jag i alla fall fler läsare...)

På debatt diskuterades nyss sexköpslagens vara eller inte vara. Folk skickade in sms för att säga nej eller ja till den. Jag förstår inte hur så många har en åsikt om den innan den har utvärderats. Jag har ingen aning om jag är för eller emot sexköpslagen, eftersom jag inte vet vilka följder den faktiskt har fått. Det blev en ganska intressant diskussion dock, om än lite kort.

Jag vet att jag har haft flera tråkiga inlägg på sistone där jag bara har länkat till annan läsning. Men jag tänker ändå länka igen. Manliga kroppar och kvinnliga psyken är en mycket intressant artikel om hur forskning visar att den manliga kroppen är norm inom sjukvården, vilket har lett till felaktiga operationer, och att diagnoser fortfarande ställs utifrån en föreställning om kvinnor som svagare, mer nervöst lagda människor. Forskningen visar att dessa genusföreställningar framför allt är ofördelaktiga för kvinnor, men det har även lett till sämre vård för män. Läs artikeln!

Arbetet för kvinnans fulla likställighet med mannen

Frida Perjus skriver mycket bra om att män också har att vinna på ett jämställt samhälle.

Skit i forskningen

Akuhujan har lagt upp ett mycket bra inlägg på sin blogg om Per Ström och hans bok Mansförtryck och kvinnovälde.


Andra bloggar om: Per Ström, vetenskap, teorier,

Kvinnans värde villkorat?

Den 15 januari publicerades en läsvärd debattartikel av Louise Persson, Petra Meyer, Susanne Dodillet och Petra Östergren i Expressen.

Det bör dock påpekas att det inte är de själva utan redigeraren som har satt rubriken. Skribenterna anser sig själva vara feminister, och i sin artikel pratar de om kvinnorörelsen och vissa namnkunniga feminister, inte om "feministerna", som om det vore en bestämd homogen grupp.

Att prata om vissa feministers åsikter som "feministernas" åsikt är olyckligt då det minskar möjligheten för folk som inte delar de namnkunniga feministernas åsikter att göra sig hörda i egenskap av just feminist.

Jag har tidigare definierat feminism som en "vilja uppnå jämlikhet mellan könen, att vilja att var och en ska ha möjlighet att vara vem de vill (bort med trånga begränsande könsroller), och att se att det finns strukturer i samhället som verkar för att ge det manliga könet makt över det kvinnliga", och David H definierade feminism i ett mycket läsvärt inlägg som "medvetenhet om att ekonomiska, sociala och politiska orättvisor drabbar kvinnor som grupp, och viljan att förändra detta, dvs skapa ett jämställt samhälle". (I detta inlägg argumenterade han för varför man bör kalla sig feminist och vikten av samarbete och tolerans.)

Glimtar ur mitt liv II - Khmerbröllop

Den 13 januari 2007 var jag och David på bröllop i Kambodja. I ett blogginlägg några dagar tidigare skrev jag att jag skulle försöka komma ihåg kameran. Det gjorde jag, men den utlovade uppdateringen om Kambodja kom aldrig. Förrän nu alltså.

Klockan halv sju på morgonen var vi på plats för bröllopet, men det var en ganska lång väntan innan något hände.
Så småningom fick alla ett varsitt fruktfat som vi skulle gå runt med i ett långt tåg på gatan tills vi kom fram till festplatsen.


Vid festplatsen (ett slags partytält uppstält på gatan, affärerna som låg där var tvungna att ha stängt hela dagen) satte sig alla till bords och det serverades söta slemmiga bakverk och annat i min och Davids smak mindre gott ätbart. Det var någon slags ceremoni där brudparet fick varsin krans om halsen och en gubbe babblade lite. Ingen gäst verkade dock bry sig, alla koncentrerade sig på maten.


blablablablablablablYtterligare någon slags ceremoni


blablabllalBruden passar på att slänga i sig lite mat "backstage"


blablablablablablablablaBrudgummen tar igen sig


Lite senare fick vi traditionella kläder på oss och alla skrattade och fotade och vi trodde att vi skulle ha på oss dem resten av dagen, men när fotandet var klart talade brudgummen (Davids kompis Bone) om att vi skulle ta av oss dem igen. (Ibland verkade det som om fotande och filmande, och hur något kommer att se ut på film, var viktigare än det som hände i nuet.)






Sedan satte vi oss och tittade på någon slags ceremoni som verkade innefatta ganska mycket humor med tanke på gästernas skratt. Det var dock inget visuellt så vi missade skämten.



Vid ytterligare en ceremoni skulle burdparets hår symboliskt klippas. Två gäster "klippte" deras hår, sen fick ett par nya gäster stiga fram. Efter lite påtryckningar gick vi fram och klippte i luften och sprutade parfym över brudparets och tärnornas och bestmännens (eller vad de nu var) huvuden.

Klockan halv elva avvek vi, då hade de flesta redan gått.

Men klockan fyra var vi tillbaka, då hade vi sett till att ha ätit oss mätta för att slippa mer än bara småäta av festmaten. På kvällen kom det ännu fler gäster än på morgonen.

För brudparet hade det inte varit någon paus, utan ceremoni hade följt på ceremoni hela dagen, och bruden hade bytt klänning ett tiotal gånger.

Där var ett livebandet som spelade hela kvällen vid ett berg av högtalare med en ljudvolym på tinnitusriskfaktor.
Sedan följde några timmar med fokus på ätande och drickande av öl med is.





Senare på kvällen var det en ceremoni som verkade inspirerad av västerländska bröllop.





blablalblalalbllblSedan var det dags för första dansen.

När Bone och hans fru hade dansat en stund så blev vi övertalade att ta plats på "dansgolvet" tillsammans med dem. Efter mycket påtryckningar. Vi dansade runt i någon slags improviserad tryckardans och kände oss generade över att vara så populära på grund av vårt etniska utseende.

Vi gick framåt elva, de hade de flesta gått, men många var kvar och dansade ett par timmar till.

Ett tiotal klänningar, mat och dryck till ett hundratal gäster, liveband, diverse olika "ceremoniförrättare", ersättning till affärerna som tvingas hålla stängt...ett traditionellt khmerbröllop kostar på. Men det ingår inte i traditionen att gästerna har med sig presenter. I stället stoppar man lite pengar i ett kuvert och skriver sitt namn på det. En ganska stor del av det man har lagt ut får man alltså tillbaka. En vettig tradition tycker jag, det enda som kändes lite märkligt är att man vid sitt namn ska skriva exakt hur mycket man själv har lagt dit.


Andra bloggar om: Kambodja, bröllop

Guantánamo sex år!

I morgon, den 11 januari, har det gått sex år sedan den första fången fördes till Guantánamo Bay. Fångarna på Guantánamo har hållits fängslade under lång tid utan några rättegångar, och det finns omfattande rapporter om att tortyr förekommer.

Ring USA:s ambassad i morgon på sexårsdagen, numret till växeln är 08-783 53 00. Här finns Amnestys tips inför samtalet.

16.00 i morgon kommer det att vara en manifestation på Norrmalmstorg. Alice Åström (v), Birgitta Ohlsson (fp), Henrik von Sydow (m) och Lise Bergh (svenska Amnestys generalsekreterare) kommer att tala.

Här kan man snabbt och enkelt fylla i sitt namn så att det skickas iväg ett brev i ens namn till ambassadör Michael Wood.

Här kan man vara med i ett projekt att riva ner Guantánamo pixel för pixel (också mycket snabbt och enkelt!).


Andra bloggar om: Guantánamo, Amnesty, tortyr

Grammisgalan

Eftersom Johan fick biljetter från jobbet, och hans flickvän inte kunde gå, så var jag på Grammisgalan i kväll.

Festligt. Jag har dock tyvärr inga kändisbråk att rapportera om.

Annika Norlin (Säkert!) blev årets artist och sa i sitt tal att hon hoppades att det nästa år inte skulle finnas någon "årets manliga artist" och "årets kvinnliga artist", utan bara en "årets artist". Fett med cred till henne för de orden. Ja, ni vet ju vad jag tycker...


Andra bloggar om: Grammisgalan, Säkert!, Annika Norlin, könsfixering

25-30-årsåldern alltså

Så länge man är 25 så får man tillhöra åldersgruppen 20-25-åringar, men när man har fyllt 26 så har man ofrånkomligen tagit steget till 25-30. Jag har aldrig haft någon åldersnoja eller panik över att bli äldre men visst kan det kännas lite svindlande när jag tänker på hur jag uppfattade åldern "26" när jag var 18,19 och inse att jag är där nu.

Tack alla som skickade sms i går, det är alltid trevligt att bli ihågkommen! Och tack de som har satt in lite pengar till mig, det var väldigt välbehövligt så här efter jul och efter ett decemberstudiestöd på endast 5000 kr. Jag kan dock inte se var pengarna kommer ifrån så vill ni ha lite mer cred så får ni höra av er. Jättetack i alla fall!

I dag finns den här fantastiska efterlysningen på DN.Kontakten:

Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du på väg någonstans . Jag i jacka och jeans. Hör av dig!

Är det någon kvinna som känner i igen sig i att ha befunnit sig på Stockholms centralstation på väg någonstans? Kan du ha passerat en man i jacka och jeans? Jag undrar om han kommer att få extremt många svar eller inga alls.


Andra bloggar om: ålder, 25-30, kontaktannons, efterlysning

Glimtar ur mitt liv I - New York-98

Den 5 januari 1998 stod jag tillsammans med min mamma på toppen av ett av tvillingskraporna och tittade ut på Manhattans stadsljus som lyste upp den nattsvarta vintereftermiddagen. En givetvis ganska ointressant händelse att berätta om husen hade stått kvar än i dag. Och kanske ganska ointressant för alla utom för mig och mamma även nu när de nu inte står kvar. Och även för min mamma blir ju det här ett ganska ointressant inlägg eftersom hon redan vet om att vi stod där uppe för tio år sedan. Så var det i alla fall. Jag var snart 16 år och var i New York för första gången i mitt liv och även utanför Europa för första gången, även om det sistnämnda inte kändes alls speciellt eftersom New York inte var särskilt exotiskt. Coolt däremot, och jag hade en mycket bra resa och fick en väldig massa uppmärksamhet och komplimanger av feta amerikanskor med höga nasala röster som gick på samma workshop i orientalisk dans som jag och mamma. "Boys gotta go maaaad about yoouuu!!!" (eh, nej....de ser mig inte...svarade jag tyst i mitt huvud men log och rodnade utåt och var ändå glad över hur den tröttsamma kvinnan fyllde på mitt självförtroende med någon centiliter eller så.)


Andra bloggar om: New York, 1998, Twin Towers

Några rader om Slas

I eftermiddags (fredag) dog en av Sveriges absolut bästa författare.

Birger Schlaug skrev nyss en mycket fin text. Stephan Linnér skriver om karln för sin keps. Jonas Thente hyllar författaren som "ingen svensk 1900-talsförfattare når [...] ens till snapsvinkeln som skildrare av det gamla, det nya och det nygamla Sverige". Det kommer förstås att skrivas väldigt många fler fina ord de närmaste dagarna, han var en man värd att minnas och värd att få många fina ord skrivna om sig.

Men jag har i alla fall inte läst alla böcker, så för mig finns det ändå oläst Slas ett tag till.


Andra bloggar om: Slas, Stig Claesson

Haha...nu lyckades jag logga in och bytte till "man" för skojs skull. Fast jag köpte ingen skiva, det var för hög fraktavgift.

Nähej, det gick visst inte: "Det finns redan en kund med detta personnummer". Nu gäller det bara att klura ut vilken mailadress jag registrerade då, för det är inte den jag har använt de senaste åren.

Men spelar det någon roll?!

Jag är så trött på att ständigt behöva fylla i vilket kön jag har, jag vill för fan bara köpa en skiva, vad spelar det för roll hur det ser ut mellan mina ben?

Om ett företag frågade efter etnicitet eller religion skulle folk uppröras och anta att det låg diskriminering till grund för dessa irrelevanta frågor, men att man alltid ska redogöra för vilket kön man har är helt i sin ordning. Jag har personligen inga problem med att definiera mig som kvinna men jag är trött på att vi är så fixerade vid kön i vårt samhälle att det frågas efter det när jag ska köpa biljetter, skivor, smycken... (medan det generellt är alldeles för lite genusperspektiv på de flesta områden).

Kön är väl inte relevant att fråga om vid andra tillfällen än då det gäller medicin och sjukdomar och sådant som direkt rör kroppen?

Nu låter jag det automatiskt ifyllda "man" stå kvar i stället för att byta till "kvinna". Bara för att. Bara för att de borde ta bort den frågan. De har ju ändå fått mitt personnummer så det är ju ganska enkelt att ta reda på mitt kön och en mängd andra uppgifter också om de skulle vilja...


Andra bloggar om: genus, könsfixering

Tio år äldre än för tio år sedan

Julen 1997 fick jag en 10-årsdagbok av min mormor. Oändligt långt fram i tiden när jag är nästan 26 år gammal är nu, och jag skulle kunna redogöra något jag har gjort varje dag (med endast ett fåtal undantag) de senaste tio åren.

För tio år sen var jag en skoltrött gymnasieelev på det estetiska programmet med konst&form-inriktning som tyckte mycket illa om att måla (men det var i alla fall lättare att genomlida än det naturvetenskapliga programmet som jag gav mig på först, och det passade bättre eftersom jag eventuellt tänkte bli produktdesigner) och längtade efter en pojkvän och trodde att en stor anledning till min oföränderliga civilstatus (som jag tyckte att jag var den enda 16-åringen som hade) var mina mycket små bröst och eventuellt kanske mina långa knotiga kobenta ben som jag dolde i långa kjolar och mycket utsvängda byxor (om man tittar på foton kan man snabbt konstatera att om det överhuvudtaget hade med mitt yttre att göra, så var det nog snarare mina mycket oklädsamma runda glasögon som var boven). Tio år senare är jag en nästan gift, mycket studiemotiverad civilingenjörsstudent med fantastiskt vackra bröst (som förstås ser exakt likadana ut som då för alla utom mig själv) och långa fina ben (om än lite kobenta tyvärr, det ger lätt ont i knäna...) som jag klär i korta kjolar och snäva stuprör (byxmodellen har nog dock mer med mode och en överhuvudtaget förändrad klädstil att göra än den estetiska värderingen av mina ben). Och vägen däremellan har definitivt inte varit rak.

Sammanfattningsvis är mitt liv mycket bättre nu än då även om det var rätt bra då med, och bättre självkänsla har givetvis förbättrat inställningen till mycket mer än bara kroppsdelar.

Med anledning av den avslutade dag-för-dag-boken och min narcissism så tänkte jag starta en ny liten serie här på bloggen: Glimtar ur mitt liv. Det här inlägget kan ses som en inledning. Första riktiga avsnittet kommer på lördag.

Gott nytt år!

Nu är jag hemkommen från en vackert vit och stilla nyårsafton med min moster Maj och hennes Torbjörn på deras Berget. Mycket fint nyårsfirande.

Och fina fyrverkerier:


Det känns väldigt lägligt med ett nytt år just nu tycker jag, jag känner mig färdig med 2007 som var ett bra men kanske inte särskilt spännande år. 2008 klingar - som vi konstaterade vid nyårshummern i går kväll - vackert, och jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år. Jag tänker inte lista allt jag ser fram emot det här året, men jag kommer att skriva om det allt eftersom.

För de som är intresserade av min hälsa kan jag meddela att en normalisering av ämnesomsättningen är bästa knepet om man vill ha en lugn platt mage (att sluta äta fibrer är det inte, det får en mest att känna sig hungrig, trött och låg och är inget att rekommendera), och att det här kändes mycket avlägset vid årets slut. Mitt immunförsvar mot förkylningar har dock varit fortsatt kasst året ut, men jag blir som tur var nästan aldrig däckad av dem, utan mest irriterad över att jag inte får träna.

Den första dagen på år 2007 åt jag frukost till CNN:s nedräkning av 2006 eftersom New York befann sig 11 timmar efter mig. I går kväll tänkte jag på min älskade syster fem i halv åtta (19:25 alltså) då hon hade fem minuter kvar till inskålandet av 2008, medan jag satt mitt i middagen och hade hela fyra och en halv timme på mig att hinna med det sista jag ville hinna med 2007. Vid lunchtid i dag (svensk tid) hade 2008 även nått invånarna på Midway-öarna. Å andra sidan är ju inte tiden konstant så vem vet vad som händer exakt när.

I alla fall:

Jag önskar er alla ett mycket fint 2008!