Allt detta är symptom på stress:
• Man är trött på morgonen fast man har sovit gott flera nätter i rad.
• Man får kort stubin och blir lätt irriterad.
• Det tar lång tid innan man somnar.
• Orolig mage
• Knut i magen, klump i mellangärdet
• Nedstämdhet och oro.
Det finns förstås en massa andra symptom man kan få också, men de här sex symptomen hade den gemensamma nämnaren att jag bockade av dem allihop .... Fast knuten sitter snarare i bröstet.
Det är inte så att jag har några extremt höga prestationskrav just nu, jag vill bara klara kurserna. Men jag känner mig så splittrad, jag skulle behöva kunna koncentrera mig enbart på studierna, och sen få koppla av på fritiden. Men tre månaders uppsägningstid gör att jag är fast på mitt jobb fram till sommaren.
Jag tror att det för det allra mesta är trevligt och roligt att vara tillsammans med mig, men ibland när jag blir ledsen, framför allt i kombination med stress, så är det som att jag får så svårt att fokusera på det som är relevant. Bröstet knyter sig så att det börjar värka ända upp i halsen och rösten blir spänd och hög, och sen hakar allt upp sig och jag har inte längre koll på vad det var jag ville ta upp och vad som egentligen gör mig ledsen, och så tar jag upp en massa annat som egentligen inte är viktigt och säger saker som inte riktigt stämmer och som jag senare ångrar att jag har sagt. Och jag vet att varje gång jag skapar ett problem av något som inte är ett problem på riktigt så förstör jag ju långsamt mina möjligheter att bli tagen ordentligt på allvar i framtiden.
Den där coola Johanna som jag älskar märks inte mycket när jag blir så här. Någonstans djupt ur mitt inre ropar någon "Håll käften nu! Du vet ju ditt eget bästa egentligen! Håll käften och ta en rask promenad och en macka."
Och så den där förbannade gråten. Jag önskar att jag inte grät så lätt.
Det finns två slags gråt. Den ena är den där som jag gråter i ensamhet och som är som en varmdusch. Lugnande, tröstande, avslappnande. Den andra är den där gråten som kommer av ett knutet bröst som vägrar slappna av, och när den kommer igång är det svårt att få stopp på den. Den knyter bröstet hårdare och styr mitt sinne ner i en ond spiral. Men om jag blir lämnad ifred och helst går ut och rör på mig så blir det bättre. Det tråkiga är att jag lätt får för mig att det sista jag vill är att bli lämnad ifred när jag mår så här, jag kan tro att det jag behöver är uppmärksamhet och kramar och rösten som ropar kloka ord från mitt inre får väldigt svårt att göra sig hörd.
Ja, varningsklockor borde ringa...jag måste stressa av innan det blir allvarligt på riktigt. Och jag ska ligga lågt med spännande studiecirklar och engagemang ett tag. Och jag har sagt upp mig. Men som sagt, tungt att jag måste jobba alla tisdagar fram till sommaren...
Andra bloggar om:
stress
