Glimtar ur mitt liv X - För jag har tagit studenten!

Den 31 maj år 2000 tog jag studenten. När jag sprang ut ur skolan blev jag helt otroligt adrenalinhög och lycklig av livets alla möjligheter som låg framför mig.

Åtta år senare kan jag bara konstatera att lyckan var befogad. Livet blev efter studenten väldigt mycket bättre.

Jag tycker att det överhuvudtaget är otroligt mycket bättre att vara vuxen att än att vara barn. Jag blir nästan lite provocerad när folk romantiserar barndomen...har de glömt hur orolig man var för allt, och hur kasst självförtroende man hade, och hur elaka barn kan vara...? Jag tycker att jag haft en bra uppväxt och tror att jag var ett lyckligt barn för det mesta. Men som barn har man ju inte något annat val än att bara hänga med liksom, medan man som vuxen har möjlighet att skapa sitt eget liv. Valmöjligheter gör folk lyckliga. (Det visar en massa studier, hur mycket folk än tycker att de mår dåligt för att det finns för många valmöjligheter, och tänker att "åh så mycket lättare det skulle vara att vara fattig på Indiens landsbygd och bara behöva koncentrera sig på att få mat för dagen...". Att ha valmöjligheter och kunna bestämma hur man ska leva sitt liv är otroligt viktigt för självkänsla och välmående.)


Läs även andra bloggares åsikter om valmöjligheter, studenten, lycka

Glimtar ur mitt liv IX - Leversjuk

(Fortsättning på Glimtar ur mitt liv VII)

Den 11 april 2005 kom en grupp läkarkandidater in i mitt rum på Akademiska sjukhusets infektionsavdelning. De samlades runt min säng tittade på mig medan deras lärare/guide förklarade vad de tittade på. "Här har vi alltså ett fall av hepatit. Ser ni att hennes gula hud faktiskt inte ser så sjuklig ut, utan snarare nästan lite gulbrunt solbränd". Och kandidaterna nickade medan de studerade min hud som var full av bajsfärgämne.

Den 10 april förflyttades jag till infektionskliniken och fick ett eget rum. Infektionsläkarna muttrade lite över att jag inte hade skickats hit direkt från akuten när mina värden så tydligt pekade på en infektion i levern. Jag hade också gulnat lite mer sedan jag lades in. De misstänkte hepatit E, en hepatitform som smittar fekaloralt (hej du har ätit bajs) liksom hepatit A, men som det ännu inte finns något vaccin mot. En enda svensk hade tidigare insjuknat i hepatit E, även hon hade legat på Akademiska, ett halvår tidigare. Lite google-arbete av David kom fram till att hon hade åkt in akut och blivit tvungen att genomgå en levertransplantation. För det mesta ska dock sjukdomen vara godartad. Jag fick inte lämna mitt rum, men däremot ta emot besökare närsomhelst på dygnet. David satt hos mig större delen av dagarna. Jag fick äta, vilket kändes helt fantastiskt efter dygnet med dropp. Och alla sjuksystrar och läkare var jättetrevliga. Mina levervärden (ASAT och ALAT) fortsatte stiga, men jag fick reda på att det var väntat och att de borde gå ner igen om några dagar. Men så länge de steg ville de att jag skulle ligga kvar på sjukhuset för att så snabbt som möjligt kunna upptäcka ett eventuellt behov av en ny lever. För tjejen före mig hade det visst varit på väg att skita sig.

Jag hade aptit och mådde rätt bra så det kändes konstigt att bara ligga still hela dagarna. Men när jag blev helt slut av en kortare promenad på balkongen insåg jag att jag nog ändå var ganska sjuk. Min syster ringde från Indien och lät som att hon trodde att jag var döende - mamma hade först skickat ett mycket kort e-mail i all hast, och sen ett längre lugnande, men det senare hade skickats till fel adress... En läkare förklarade att mitt bajs var vitt eftersom de färgämnen som brukar vara där i stället var ute i min kropp, därav den gula hudfärgen.

Den 12 april bekräftades det att det var hepatit E jag led av. Den 14 april vände äntligen mina levervärden och jag skrevs ut. Med order om att inte laga mat åt folk och att tvätta händerna och toaletten med alcogel efter varje användning. En gång i veckan skulle jag återkomma för att ta blodprov. Innan värdena var tillbaka till det normala så fick jag inte dricka den minsta droppe alkohol eller äta paracetamol.

Den 20 maj fick jag beskedet att min lever hade återhämtat sig och att jag var fullt frisk. Vilket firades med öl i Norrköping. Det tog dock betydligt längre än så innan mitt psyke hade återhämtat sig.


Andra bloggar om: hepatit, sjukhus, lever,

Glimtar ur mitt liv VIII - Jag ska inte bli skådespelare när jag blir stor

För fem år sedan på dagen hade en tanke som legat och växt i mitt huvud helt mognat och slog i blom: Jag vill inte jobba som skådespelare. Den fantastiska känslan att stå på scen när allt klaffar och det känns som att man är sin karaktär ut i fingerspetsarna och samspelet mellan skådespelarna är perfekt, spelet är övertygande verkligt; Den fantastiska känslan, och den kick jag får av den, väger inte upp nackdelarna.

Den 10 april 2003 8:30 var det upprop på Malmö Teaterhögskola inför dagens antagningsprov. 10:40 var det min tur. Det gick bra tyckte jag. Sen satt vi och pratade några stycken och gick och åt falafel i väntan på att listan på de som hade gått vidare till eftermiddagens andra provomgång skulle komma upp. Halv två kom listan upp. Jag (och de flesta med mig) kom inte vidare. Och då, när alla runt mig blev helt förtvivlade, och en tjej som sökte för sjätte året i rad sa "Ge aldrig upp!!", kände jag plötsligt att jag inte brydde mig. Att jag faktiskt inte ville komma in. Även om man lyckas komma in på någon av de mest väl ansedda skådespelarutbildningarna så är det svårt att få jobb sen, många skådisar jobbar med annat mellan rollerna. Och även om man lyckas få fast jobb, eller blir en såpass erkänd frilansare så att man inte har några problem att få roller, så är det dåligt betalt för mycket psykiskt slit och obekväm arbetstid.

Jag hade jobbat mycket kvällar och helger som personlig assistent ett år tidigare och insett att jag verkligen tycker att obekväm arbetstid är obekväm. Och jag hade det senaste året blivit såpass klätterbiten att jag insett att jag vill ha tid för mycket på min fritid.

Jag insåg att jag inte ville att mitt jobb skulle vara mitt liv. Och det var helt otroligt skönt att inse det. Om man brinner för konsten så tycker jag att man ska satsa på den. Men jag blev väldigt lättad av att inse att jag faktiskt inte gör det.

Drygt två år senare insåg jag dessutom att jag är road av en branch där jag har mycket fina utsikter att få ett välbetalt jobb med bekväm arbetstid. Ännu skönare. Jag skulle inte trivas med ett jobb som bara är ett jobb för att få in pengar, det insåg jag tidigt som brevbärare, jag behöver lite mer stimulans för att inte bli less och må dåligt och känna mig stressad av tristessen. Men jag vill ha ett bekvämt jobb. Stimulerande och intressant, men inte intressantare än resten av mitt liv. Och bekvämt. Det ska gå att sköta dagtid måndag till fredag och ta absolut max 40 timmar i veckan. Jag siktar på mindre. Och jag siktar inte på att bli chef. Jag är varken konstnär eller karriärist. Inte på arbetstid i alla fall.


Andra bloggar om: teater, skådespelare, karriär, utbildning, yrke

Glimtar ur mitt liv VII - På dårhemmet

Den 9 april 2005 hasade jag runt på Akademiska sjukhuset i Uppsala, framåtböjd eftersom smärtan kring solar plexus gjorde att jag inte kunde sträcka på mig, iklädd en stor vit sjukhusrock och dragandes på en droppställning. En läkare gjorde en ultraljudsundersökning för att se om jag hade gallsten, men han lyckades inte hitta gallan. David hyrde Gökboet som vi tittade på i kirurgavdelningens allrum och jag kände mig som om jag satt på ett dårhem.

I slutet av mars, ett par veckor efter att jag hade kommit hem från Indien började jag må illa då och då och fick ett tryck över magmunnen. Det började dessutom klia något hemskt på hela kroppen, men det kopplade jag först senare ihop med magproblemen. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa magkatarr gång på gång och jag åt starkare och starkare halsbrännemediciner utan att känna att de gav någon effekt alls. Jag nämnde Indienresan, men enligt dem så hade jag varit hemma för länge för att det skulle kunna vara något därifrån, det skulle ha brytit ut tidigare. Den 31 mars när jag var och klättrade kände jag mig otroligt svag och senare på kvällen blev jag mycket illamående. Den 1 april var jag tvungen att äta väldigt långsamt för att lyckas få i mig något. Natten mellan den 4 och 5 april vaknade jag med "ett svart sugande hål i magen". Jag kommenterade också i 10-årsdagboken att jag kände mig ovanligt labil känslomässigt. Den 6 april gick jag en promenad och kände mig som en gammal tant när jag behövde stanna och vila flera gånger och gick långsamt. Ett hårt tryck över solar plexus gjorde det svårt att ta djupa andetag.

På kvällen den 7 april tyckte David att mina ögon såg lite gula ut. Den 8 april åt jag lunch med några kursare som alla kommenterade mina gula ögon. Jag cyklade till närmaste vårdcentral där de bad mig sitta ner och vänta för att 30 minuter senare skicka iväg mig eftersom de trots att de först trodde det faktiskt inte kunde ta emot någon som inte stod skriven där. På vårdcentralen i Flogsta där jag stod skriven hävdade de att jag inte stod skriven eftersom de inte hade uppdaterat sitt system mot folkbokföringen sen jag flyttade dit. De var dessutom väldigt otrevliga och tittade på mig som att det var lika konstigt att gå till en vårdcentral när man mår dåligt som att fråga efter kryddor i en skivaffär. Jag var trött och svag och hade ingen ork att bli arg, utan kände mig bara otroligt hjälplös. Hemma ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka in på akuten och att de trodde att jag hade hepatit (och jag svor över vaccinationsläkaren som hävdade att jag inte behövde vaccinera mig mot hepatit B om jag inte skulle knulla runt eller jobba inom sjukvården). På Akademiska sjukhusets akutmottagning fick jag sitta några timmar i väntrummet innan jag fick lämna diverse prover och ligga och vänta i ett rum. Någon läkare bestämde att det troligtvis var gallsten och bestämde att jag inte fick äta (inför en operation), en annan läkare skrämde vettet ur mig genom att stirra på mig som att jag var dödssjuk, säga "ja...fast, det ser inte ut som gallsten på fekalproverna...." och backa ut ur rummet med sin stirriga blick fäst på mig. De kopplade i alla fall in dropp och la in mig på kirurgavdelningen, körde hem en skärrad David och lämnade en skärrad mig i en sal med två till patienter.

På natten vaknade jag och gick på toaletten med min droppställning i sällskap och kände mig yr och illamående. Jag kände mig ännu mer svimfärdig när jag upptäckte att det var blod i halva droppslangen. I mitt förvirrade tillstånd blev jag stressad över att jag inte hade min mobil eftersom jag ville skicka ett sms till David eller till min farmor och kolla om de trodde att det var ok. Kom en liten stund senare på att jag kunde ringa på en sjuksyster. Det visade sig att det bara var slut på dropp.

Senare den 9 april fick jag göra ett andra ultraljud för en utländsk specialistläkare som konstaterade att det inte var gallsten.

Fortsättning.


Andra bloggar om: sjukhus, gallsten, dropp, vårdcentraler, gökboet

Glimtar ur mitt liv VI - Världens bästa bussresa

Den 8 mars 2004 spenderade jag många timmar på en välfylld buss i norra Laos. Halva mitt ressällskap fick sitta på rissäckar i mittgången. Asiatisk pop spelades på högsta volym varvat med västerländska 80-talshits av Bon Jovi, Michael Jackson, Bryan Adams och Europe. Tvärsöver mittgången från där jag satt (på andra sidan om Karl som satt på en rissäck) satt en man och spydde med fem minuters mellanrum. Han hade nog förutsett detta för han hade med sig ett fantastiskt stort lager små plastpåsar som med fem minuters mellanrum slängdes ut genom fönstret. Men fem minuter gånger många timmar knäckte dock det fantastiskt stora lagret ("It's the final countdown...") och efter ett tag var det gemensamt projekt för alla på bussen att - lätt panikslaget - leta igenom sina väskor efter påsar ("Everything I do..."). Alla påsar som gick att tömma på sitt innehåll skickades tomma till mannen bredvid Karl ("...I do it for you"). Det inger en något surrealistisk känsla att sitta i en liten trång buss på en skumpig färd på vindlande vägar med en konstant spyende bussgranne och the final countdown som soundtrack.

När vi äntligen lämnade bussen i den lilla staden Luang Nam Tha, letade vi upp ett guesthouse, tog en varm dusch, åt middag och satte oss sen och pratade och spelade backgammon i ett av våra rum tills en kvinna kom och knackade på dörren strax efter tio och med skärrad röst sa: "It's time to go to bed now. Please, go to bed. Please." Och nej, jag har ingen förklaring till den händelsen. Vi funderade på om det fanns någon slags lag att hostelgäster måste ha gått och lagt sig vid 10...

Glimtar ur mitt liv V - Naken och smutsig i ett främmande land

Den 1 mars 2005 låg jag naken insmetad i en tjock svart olja på en brits i Varanasi i Indien. Här finns resten av historien.

På fredag ska jag till Indien igen. Lite märkligt att föreställa sig att jag är i Indien om en vecka. Det ska bli skönt att komma bort lite, och få lite sol och värme. Och framförallt ser jag otroligt mycket fram emot att få träffa min syster!


Andra bloggar om: Indien, massage

Glimtar ur mitt liv IV - Igenkänd och kysst

Den 6 februari 1999 kysstes jag för första gången. Vilket fick mig att ifrågasätta mitt tidigare beslut att inte hångla med någon som bara var ett hångel, jag tror att jag hade mått ganska bra av att hångla runt lite. (Jag vet i och för sig inte hur mycket ett beslut det där beslutet var, kan hända var det snarare något jag intalade mig själv att jag hade beslutat för att slippa känna mig som en loser.)

I alla fall; efter att, på en fest i januari 1999, ha blivit igenkänd av en kille som jag hade träffat som hastigast sommaren 1998, skaffade jag fram hans telefonnummer, ringde upp honom (han visste inte vem jag var och var förkyld och lät väl måttligt intresserad när jag ringde, men ringde faktiskt upp några dagar senare), gick på dejt, på fest och var plötsligt någons flickvän.

Några månader senar tyckte jag väl fortfarande att mina ben och bröst var fula, men jag hade i alla fall fattat att mitt attraktionsvärde inte stod och föll med utseendet på några kroppsdelar.


Andra bloggar om: hångel, kyssar, tonår, dejt

Glimtar ur mitt liv III - Toul Sleng

För fyra år sedan var jag i Kambodja för första gången. Den 28 januari 2004 var min första hela dag i Phnom Penh, min tredje i Kambodja. Den här dagen besökte jag Toul Sleng, den före detta skolan Tuol Svay Prey som under Khmer Rouge-regimen blev säkerhetsfängelset S-21 och i dag är museum. Jag fotade, men jag har slarvat bort fotona. Det finns bra foton på Helena Sandklefs blogg (där det även finns väldigt många fina foton från trevligare platser i Kambodja) och på tuolsleng.com. Ett par rum på Toul Sleng är fulla av foton på fångar. Så här skrev jag i min resdagbok, då för fyra år sedan:

Jag stod länge och tittade på ansikte efter ansikte. Tittade in i deras ögon och försökte föreställa mig vad de tänkte och kände. Jag antar att bilderna var tagna när de just kommit dit; hade de någon aning om vad som väntade dem? De flesta såg mer eller mindre rädda, ledsna eller oförstående ut. Några tittade bort, men de flesta såg rakt in i kameran. Jag tittade länge på fånge nr 239, en ung kvinna. Jag tittade på hennes vackra ansikte och hennes uttrycksfulla ögon fyllda av oro som tittade rakt på mig. Sen såg jag henne under tortyr och mådde illa. Jag mötte hennes blick och tänkte på vad som väntade henne, och det kändes fruktansvärt att inte kunna göra något åt det. En annan ung kvinna kändes det först bättre att titta på. Hennes brinnande blick såg ut att säga "Up yours, fucker!". Jag återkom till hennes porträtt flera gånger. Men ju mer jag tittade på henne desto mindre stark och arg såg hon ut. Tillslut tänkte jag att det kanske bara var formen på hennes mörka kraftiga ögonbryn som gav henne det arga uttrycket. Jag höll för dem med handen, och plötsligt såg hon bara fruktansvärt uppgiven ut.

Jag rekommenderar alla som åker till Kambodja att besöka Toul Sleng. Men det var ingen rolig upplevelse och jag har aldrig besökt museet under mina senare besök i Phnom Penh.

Lite finare foton (än de jag inte hittar alltså) från min första resa till Kambodja:

Karl och en av alla Avalokitesvara-ansikten på Bayontemplet



_______Mitt favoritträd som står utanför Kompong Cham


____________Samma vackra träd. Och Wat Nokor.








Och självklart tog jag en massa solnedgångsbilder. Det här är vid Mekongfloden precis vid den lilla staden Kratie.


Andra bloggar om: Kambodja, Toul Sleng, Tuol Sleng, Mekong, banyanträd

Glimtar ur mitt liv II - Khmerbröllop

Den 13 januari 2007 var jag och David på bröllop i Kambodja. I ett blogginlägg några dagar tidigare skrev jag att jag skulle försöka komma ihåg kameran. Det gjorde jag, men den utlovade uppdateringen om Kambodja kom aldrig. Förrän nu alltså.

Klockan halv sju på morgonen var vi på plats för bröllopet, men det var en ganska lång väntan innan något hände.
Så småningom fick alla ett varsitt fruktfat som vi skulle gå runt med i ett långt tåg på gatan tills vi kom fram till festplatsen.


Vid festplatsen (ett slags partytält uppstält på gatan, affärerna som låg där var tvungna att ha stängt hela dagen) satte sig alla till bords och det serverades söta slemmiga bakverk och annat i min och Davids smak mindre gott ätbart. Det var någon slags ceremoni där brudparet fick varsin krans om halsen och en gubbe babblade lite. Ingen gäst verkade dock bry sig, alla koncentrerade sig på maten.


blablablablablablablYtterligare någon slags ceremoni


blablabllalBruden passar på att slänga i sig lite mat "backstage"


blablablablablablablablaBrudgummen tar igen sig


Lite senare fick vi traditionella kläder på oss och alla skrattade och fotade och vi trodde att vi skulle ha på oss dem resten av dagen, men när fotandet var klart talade brudgummen (Davids kompis Bone) om att vi skulle ta av oss dem igen. (Ibland verkade det som om fotande och filmande, och hur något kommer att se ut på film, var viktigare än det som hände i nuet.)






Sedan satte vi oss och tittade på någon slags ceremoni som verkade innefatta ganska mycket humor med tanke på gästernas skratt. Det var dock inget visuellt så vi missade skämten.



Vid ytterligare en ceremoni skulle burdparets hår symboliskt klippas. Två gäster "klippte" deras hår, sen fick ett par nya gäster stiga fram. Efter lite påtryckningar gick vi fram och klippte i luften och sprutade parfym över brudparets och tärnornas och bestmännens (eller vad de nu var) huvuden.

Klockan halv elva avvek vi, då hade de flesta redan gått.

Men klockan fyra var vi tillbaka, då hade vi sett till att ha ätit oss mätta för att slippa mer än bara småäta av festmaten. På kvällen kom det ännu fler gäster än på morgonen.

För brudparet hade det inte varit någon paus, utan ceremoni hade följt på ceremoni hela dagen, och bruden hade bytt klänning ett tiotal gånger.

Där var ett livebandet som spelade hela kvällen vid ett berg av högtalare med en ljudvolym på tinnitusriskfaktor.
Sedan följde några timmar med fokus på ätande och drickande av öl med is.





Senare på kvällen var det en ceremoni som verkade inspirerad av västerländska bröllop.





blablalblalalbllblSedan var det dags för första dansen.

När Bone och hans fru hade dansat en stund så blev vi övertalade att ta plats på "dansgolvet" tillsammans med dem. Efter mycket påtryckningar. Vi dansade runt i någon slags improviserad tryckardans och kände oss generade över att vara så populära på grund av vårt etniska utseende.

Vi gick framåt elva, de hade de flesta gått, men många var kvar och dansade ett par timmar till.

Ett tiotal klänningar, mat och dryck till ett hundratal gäster, liveband, diverse olika "ceremoniförrättare", ersättning till affärerna som tvingas hålla stängt...ett traditionellt khmerbröllop kostar på. Men det ingår inte i traditionen att gästerna har med sig presenter. I stället stoppar man lite pengar i ett kuvert och skriver sitt namn på det. En ganska stor del av det man har lagt ut får man alltså tillbaka. En vettig tradition tycker jag, det enda som kändes lite märkligt är att man vid sitt namn ska skriva exakt hur mycket man själv har lagt dit.


Andra bloggar om: Kambodja, bröllop

Glimtar ur mitt liv I - New York-98

Den 5 januari 1998 stod jag tillsammans med min mamma på toppen av ett av tvillingskraporna och tittade ut på Manhattans stadsljus som lyste upp den nattsvarta vintereftermiddagen. En givetvis ganska ointressant händelse att berätta om husen hade stått kvar än i dag. Och kanske ganska ointressant för alla utom för mig och mamma även nu när de nu inte står kvar. Och även för min mamma blir ju det här ett ganska ointressant inlägg eftersom hon redan vet om att vi stod där uppe för tio år sedan. Så var det i alla fall. Jag var snart 16 år och var i New York för första gången i mitt liv och även utanför Europa för första gången, även om det sistnämnda inte kändes alls speciellt eftersom New York inte var särskilt exotiskt. Coolt däremot, och jag hade en mycket bra resa och fick en väldig massa uppmärksamhet och komplimanger av feta amerikanskor med höga nasala röster som gick på samma workshop i orientalisk dans som jag och mamma. "Boys gotta go maaaad about yoouuu!!!" (eh, nej....de ser mig inte...svarade jag tyst i mitt huvud men log och rodnade utåt och var ändå glad över hur den tröttsamma kvinnan fyllde på mitt självförtroende med någon centiliter eller så.)


Andra bloggar om: New York, 1998, Twin Towers

Tio år äldre än för tio år sedan

Julen 1997 fick jag en 10-årsdagbok av min mormor. Oändligt långt fram i tiden när jag är nästan 26 år gammal är nu, och jag skulle kunna redogöra något jag har gjort varje dag (med endast ett fåtal undantag) de senaste tio åren.

För tio år sen var jag en skoltrött gymnasieelev på det estetiska programmet med konst&form-inriktning som tyckte mycket illa om att måla (men det var i alla fall lättare att genomlida än det naturvetenskapliga programmet som jag gav mig på först, och det passade bättre eftersom jag eventuellt tänkte bli produktdesigner) och längtade efter en pojkvän och trodde att en stor anledning till min oföränderliga civilstatus (som jag tyckte att jag var den enda 16-åringen som hade) var mina mycket små bröst och eventuellt kanske mina långa knotiga kobenta ben som jag dolde i långa kjolar och mycket utsvängda byxor (om man tittar på foton kan man snabbt konstatera att om det överhuvudtaget hade med mitt yttre att göra, så var det nog snarare mina mycket oklädsamma runda glasögon som var boven). Tio år senare är jag en nästan gift, mycket studiemotiverad civilingenjörsstudent med fantastiskt vackra bröst (som förstås ser exakt likadana ut som då för alla utom mig själv) och långa fina ben (om än lite kobenta tyvärr, det ger lätt ont i knäna...) som jag klär i korta kjolar och snäva stuprör (byxmodellen har nog dock mer med mode och en överhuvudtaget förändrad klädstil att göra än den estetiska värderingen av mina ben). Och vägen däremellan har definitivt inte varit rak.

Sammanfattningsvis är mitt liv mycket bättre nu än då även om det var rätt bra då med, och bättre självkänsla har givetvis förbättrat inställningen till mycket mer än bara kroppsdelar.

Med anledning av den avslutade dag-för-dag-boken och min narcissism så tänkte jag starta en ny liten serie här på bloggen: Glimtar ur mitt liv. Det här inlägget kan ses som en inledning. Första riktiga avsnittet kommer på lördag.