Äntligen nytt från Jamie T!

Jamie T:s nya skiva Kings & Queens är ännu bättre än Panic Prevention! Den släpps den 7 september, men finns redan nu på Spotify. Lyssna!

The Judas Bunch

Kom ihåg att rösta The Judas Bunch mot toppen på punkradiocasts Top40!

Här kan man lyssna på dem.

Världens vackraste röst tolkar Waits

Jag har äntligen skaffat mig Scarlett Johanssons skiva med Tom Waits-covers, Anywhere I Lay My Head. Det ryktades om den här skivan i över ett år innan den äntligen blev klar och släpptes så det har funnits gott om tid att få skyhöga förväntningar på den.

Scarletts stora attraktionsvärde ligger för mig inte framför allt i hennes vackra leende och mjuka former utan i hennes fantastiska röst. Jag vet att det är fånigt att hävda att man upptäckte någons fantastiskhet före alla andra ("Jag var faktiskt kär i Leo lååångt före Titanic...."), men jag blev faktiskt förälskad i Scarletts röst långt före Lost in Translation, långt före hon prydde framsidan på varenda magasin. Det var rösten som gjorde att jag la märke till och kom ihåg skådespelaren den tillhörde.

Att föreställa sig att rösten är lika underbar när den sjungs, och att den sjunger Tom Waits-låtar, och att sedan gå och föreställa sig detta i över ett år...det säger ju sig självt att skivan inte hade särskilt stora chanser att kunna leva upp till mina enorma förväntningar. Första gången jag lyssnade på den blev jag väldigt besviken. Jag tyckte att det var för många elektroniska ljud som helt dolde rösten. Men det var mitt i natten och jag var tvungen att ta hänsyn till mina grannar. Skivan kräver högre volym, då kommer rösten fram. Och efter några varvs lyssnande så tycker jag riktigt bra om den, och den låt jag inte alls gillade först på grund av de elektroniska trummorna, I don't want to grow up, har blivit en av favoritlåtarna.

--

Det roliga med att googla bilder på Scarlett är att man hittar så många snygga fotografier, inte bara bilder från galor. Kolla här, här, här, här, här, här, här, och här.

När jag ändå är i farten så letar jag bilder på andra vackra människor. Två av världens genom tiderna vackraste kvinnor: Julie Christie, och Elizabeth Hurley. Och Rosario Dawson. Och visst finns det snygga män också. David, Stefan, Joe, Rami och Denzel till exempel. Jag gillar kvinnor med fylliga läppar och män med skäggstubb...

Jag har förresten varit hos frisören i dag och som vanligt gett dem fria händer och nu är jag rödhårig. Varannan gång jag går förbi spegeln ser det coolt ut och varannan gång ser jag ut som Eva Rydberg.

Nu ska jag gå och göra något vettigare med min tid.


Andra bloggar om: Scarlett Johansson, Anywhere I Lay My Head, röster, vackra människor, Tom Waits, rödhårig

Kate Nash!

Efter en alldeles för lång paus efter förbandet Mistery Jets kommer hon äntligen ut på scen. Med håret slarvigt uppsatt i en lös hästsvans och iklädd en gigantisk Mistery Jets-T-shirt sätter sig Kate Nash bakom pianot och är helt bedårande vacker i sin enkelhet.


En stund senare sitter hon och sjunger med sin fantastiska röst som gör mig knäsvag samtidigt som hon aggressivt spelar piano och studsar upp och ner på stolen. Utan något intränat (vad det verkar) showande och mellansnack är hon ändå otroligt publikfriande. Hennes minspel och skratt och liksom subtila flirtande med publiken gör att det känns som att hon skulle säga ungefär samma saker och uppföra sig på samma sätt om man var en nära vän och att vi satt på tu man hand på ett fik, eller kanske hemma hos någon av oss, uppkrupna i soffan. Det är deras sista spelning på den här turnén så de behöver inte bry sig om morgondagen utan kan flippa ur och bli galna på scen säger hon.

Några låtar senare kliver hon bort från pianot och byter den mot en gitarr, och bandet bantas ner till en enda basist en stund.


I hate seagulls börjar med en lista på saker Nash hatar och glider över till en vacker kärleksförklaring som får mina (visserligen lättrörda) ögon att tåras, innan listan på allt hon gillar hos den hon sjunger om glider över till en lista på annat hon gillar, som till exempel att plocka jordgubbar. Några låtar senare är hon tillbaka bakom pianot och i en up-tempo version av Mariella består plötsligt större delen av bandet av trummisar. Hela konserten avslutas med ett lekfullt fjantande när två fulla medlemmar från Mistery Jets kommer in på scen och alla jammar loss i The Supremes-klassikern Stop! In The Name Of Love.

Intervju med Kate Nash.


Andra bloggar om: Kate Nash,

Gogol Bordello

Mina öron ber om en veckas ljudcelibat (mycket på grund av att ljudteknikern inte lyckades få bukt med ett återkommande rundgångstjut), men det var en häftigt intensiv föreställning med zigenarpunkarna. En dryg 90 minuters spelning var lite mycket för mig som tycker att de flesta låtarna låter ungefär likadant, men de mest hängivna Gogol Bordello-fansen hoppade bokstavligen golvet i gungning hela spelningen igenom och det gamla medborgarhuset vibrerade av energi.


Andra bloggar om: Gogol Bordello

Söndag för Burma

Nästa söndag arrangeras en manifestation i form av en burmesisk kulturdag och kväll med musik och uppträdanden och öl. Det blir burmesiska musiker, dansare och skådespelare, svenska singer-songwriters, stand-up, klezmer och club med Kenny från Hellacopters som DJ. Pengarna går till Solidaritetfonden - Burma. På arrangörernas hemsida står det bland annat:

Heldagskonserten för Burma tar sin början kl. 13.30 och pågår fram till kl. 01.00 med en längre paus mellan kl. 17.30–19.00. Biljetter kan köpas på Södra Teatern som hel- eller halvdagsbiljett. Åldersgräns kvällstid då baren öppnas.

[...]

Intäkterna från konserten och från insamlingsbössorna går oavkortat till demokratirörelsen i Burma via Solidaritetsfondens och Altseans Burmakampanj.

[...]

Syftet med kulturdagen är att uppleva burmesisk kultur, visa moraliskt support för det modiga burmesiska folket samt samla in pengar till demokratikämparna inne i Burma som nu lider svårt.

Biljetter finns att boka på Södra Teatern: 08-531 99 490


Andra bloggar om: söndag för Burma, Burma

The Fratellis

Det är ett bra band och det var roligt att se dem live. Men sångaren och gitarristen Jon Fratelli verkade trött och lite butter, de skulle kunna ha väldigt mycket mer energi på scen. De körde inget mellansnack alls, men om man inte stirrade sig blind på Jon så upptäckte man att Mince Fratelli röjde på rätt bra bakom trummorna i alla fall.

Efter spelningen träffade vi Sandrines klasskompis Sabina, som tidigare under dagen intervjuat The Fratellis för Studentradion. De hade tydligen verkat väldigt trötta redan då, och deras manager (eller turnéansvarig eller vad han nu var) var som en pappa åt sina tre små pojkar och sa "mjae, i så fall får vi ta intervjun utomhus" när de tre små Fratellis frågade om de fick ta lite luft.

Jag tänker att man har en scenpersonlighet som man plockar fram när man går upp på scen, och sen ger järnet med den. Men de kanske oftast har det, de kanske offrade en spelning för att de var trötta och publiken inte så stor. Det var synd att den inte var på Debaser Slussen i stället för Medis, scenen på Medborgarplatsen är så hög, det blir mycket mer nära och personligt på Slussen.

Insåg förresten just att det ju är en bas som Jamie T har. Det skiljer hans akustiska framförande ännu mer från typiska singer-songwriters. Kul! Synd att jag inte insåg det på plats...


Andra bloggar om: The Fratellis

Jamie T

Bortsett den stora lockiga luggen som står rakt ut så ser han ser ut som vem som helst när han kliver in på scenen. ”Bandet kunde tyvärr inte komma, men jag ska sjunga några låtar för er” säger han.

Sen sitter han framför oss på en hög stol fram för micen med bara sin röst och sin gitarr* som en typisk singer-songwriter. Men han låter inte som en typisk singer-songwriter med sin otroligt starka karaktäristiska röst som han lekfullt experimenterar med. Gitarren* blir en mjuk bakgrund till den framträdande sången. Han ser heller inte ut som en typisk stillsam singer-songwriter med sin stora mun som får honom att se lite knäpp ut när den ändrar storlek och form med sången. Han varvar låtarna med avslappnat mellansnack och ursäkter för att han snörvlar och hostar i micen. När vi applåderar in honom för extranummer beklagar han lite att det är flera låtar från skivan som verkligen inte låter bra utan bandet, sen bjuder han på en mycket egen – och fantastiskt bra – Rancidcover. Det är först då den stora likheten mellan Jamies röst och Tim Armstrongs slår mig.

Jäkligt bra spelning alltså. Sandrine fotade.

* Jag är ju långt ifrån en professionell musikkritiker, tur att det bara är min blogg och ingen stor tidning... Bas ska det vara förstås!


Andra bloggar om: Jamie T

Måsten och internet...

Jag måste sätta mig framför datorn, därför att det jag måste göra är att skriva lab-rapporter och planering för jobbet, men så fort jag sätter mig här så känner jag ett så otroligt starkt motstånd till att göra det jag måste så då börjar jag läsa bloggar och leta bra musik eller snygga bilder på till exempel Joe Strummer, Scarlett Johansson och Marilyn Monroe i stället.

Och sen mår jag dåligt för att dagen går utan att jag tar mig för något vettigt. Hur sexiga bilder jag än hittat på Scarlett...

I dag har jag i alla fall tvättat lite kläder och satt upp en tavla på väggen. Nu ska jag dra ur nätverkssladden.

Missa inte norska bandet Silver på torsdag, de spelar på Sjöhästen på Långholmsgatan 24 klockan 20.00!

Bra spelning på fredag!

SLAP spelar igen nu på fredag!

Klockan 22.00 på Faros, Sofiagatan 1. Kom dit!



Andra bloggar om: rock