Tre tentor på åtta dagar är nu avklarade och jag har betat av ytterligare en termin på min utbildning. Fint det. Nu blir det tre månaders pluggpaus (nästan), i kväll åker jag upp till landet, och i morgon ska jag börja byta lite brädor i fasaden och måla. Och nästa vecka kommer min syster äntligen hem!
Under några junikvällar tänkte jag fräscha upp min Khmer lite innan vi åker till Kambodja i juli, och i augusti ska jag lära mig Matlab (ett programmeringsspråk som jag måste kunna för att få ut min examen, och som jag skulle ha lärt mig för ett år sen, men det gick dåligt då….). Båda de här sakerna prioriterar jag långt högre än att skriva ihop en C-uppsats för att få en fil.kand. Jag prioriterar det tråkiga uppsatsskrivandet långt lägre än ytterligare en massa saker som jag inte kommer att hinna göra. Jag gav den några veckors chans i julas och fick den inte färdig och insåg hur fruktansvärt trist det är att sitta och traggla med vetenskaplig relevans hit och diskurs dit. Och ändå har den meritkåta karriäristen i mig svårt att släppa den där jäkla uppsatsen, ”det är bara att avsluta en liten uppsats så har du en fil.kand….”, den spjärnar emot beslutet att släppa uppsatsen helt. Den där karriäristen är ofta väldigt inflytelserik när jag tar beslut. Det är därför det är så många beslut jag tar som jag sedan inte följer eftersom den bekväma delen av mig som skiter totalt i meriter styr väldigt mycket mer över mitt handlande i praktiken. Som tur är, annars skulle jag må mycket sämre än vad jag gör.
Jag vet att det är en massa saker jag hellre gör i sommar än att skriva ihop en uppsats, jag vet att det är väldigt liten sannolikhet att jag skulle få ihop en uppsats i sommar om jag bestämde mig för att få det, och jag skulle självklart må bättre av att ta beslutet att skita i den och slänga alla papper som ligger i en irriterande hög i vardagsrummet än att ha en naggande känsla i bakhuvudet att ”jag har ju tänkt ta tag i det här ganska snart….”. Det finns inga bra argument för att inte skita i uppsatsen. (I skrivande stund har jag en mycket övertygande röst i huvudet som insisterar på att jag ju kan titta på uppsatsen en helg bara, se hur det känns….det går kanske rätt fort att få ihop det sista…)
Så. Det blir ingen C-uppsats för min del, ingen dubbelexamen. Jag tror ändå inte att jag skulle ha särskilgt stor nytta av den. (Håll käften nu, jag tycker inte om dig, du skiter i hur jag mår, du vill bara visa upp fina papper för lika karriärkåta vänner som jag inte ens har. Du kan gå nu. Hejdå.)
--
Papper har nu blivit förflyttade från en irriterande hög i vardagsrummet till en papperspåse i hallen. Jag fick lite ont i magen av att slänga mina nedklottrade kommentarer och stoppade mig flera gånger och funderade på om jag ändå inte borde lägga alla papper i en låda utifall att jag om ett år eller så skulle ha lust att skriva klart den i alla fall. Men nu när alla papper ligger i pappersinsamlingen så är magkänslan bara lättnad. Nu ska jag bara skriva ett mail till min handledare som har fått jobba i onödan sen kan jag lämna den helt bakom mig.
Lättnad!
