Den 13 januari 2007 var jag och David på bröllop i Kambodja. I ett
blogginlägg några dagar tidigare skrev jag
att jag skulle försöka komma ihåg kameran. Det gjorde jag, men den
utlovade uppdateringen om Kambodja kom aldrig. Förrän nu alltså.
Klockan halv sju på morgonen var vi på plats för bröllopet, men det var en ganska lång väntan innan något hände.
Så småningom fick alla ett varsitt fruktfat som vi skulle gå runt med i ett långt tåg på gatan tills vi kom fram till festplatsen.
Vid festplatsen (ett slags partytält uppstält på gatan, affärerna som låg där var tvungna att ha stängt hela dagen) satte sig alla till bords och det serverades söta slemmiga bakverk och annat i min och Davids smak mindre gott ätbart. Det var någon slags ceremoni där brudparet fick varsin krans om halsen och en gubbe babblade lite. Ingen gäst verkade dock bry sig, alla koncentrerade sig på maten.
blablablablablablablYtterligare någon slags ceremoni
blablabllalBruden passar på att slänga i sig lite mat "backstage"
blablablablablablablablaBrudgummen tar igen sig
Lite senare fick vi traditionella kläder på oss och alla skrattade och fotade och vi trodde att vi skulle ha på oss dem resten av dagen, men när fotandet var klart talade brudgummen (Davids kompis Bone) om att vi skulle ta av oss dem igen. (Ibland verkade det som om fotande och filmande, och hur något kommer att se ut på film, var viktigare än det som hände i nuet.)
Sedan satte vi oss och tittade på någon slags ceremoni som verkade innefatta ganska mycket humor med tanke på gästernas skratt. Det var dock inget visuellt så vi missade skämten.
Vid ytterligare en ceremoni skulle burdparets hår symboliskt klippas. Två gäster "klippte" deras hår, sen fick ett par nya gäster stiga fram. Efter lite påtryckningar gick vi fram och klippte i luften och sprutade parfym över brudparets och tärnornas och bestmännens (eller vad de nu var) huvuden.
Klockan halv elva avvek vi, då hade de flesta redan gått.
Men klockan fyra var vi tillbaka, då hade vi sett till att ha ätit oss mätta för att slippa mer än bara småäta av festmaten. På kvällen kom det ännu fler gäster än på morgonen.
För brudparet hade det inte varit någon paus, utan ceremoni hade följt på ceremoni hela dagen, och bruden hade bytt klänning ett tiotal gånger.
Där var ett livebandet som spelade hela kvällen vid ett berg av högtalare med en ljudvolym på tinnitusriskfaktor.
Sedan följde några timmar med fokus på ätande och drickande av öl med is.
Senare på kvällen var det en ceremoni som verkade inspirerad av västerländska bröllop.
blablalblalalbllblSedan var det dags för första dansen.
När Bone och hans fru hade dansat en stund så blev vi övertalade att ta plats på "dansgolvet" tillsammans med dem. Efter
mycket påtryckningar. Vi dansade runt i någon slags improviserad tryckardans och kände oss generade över att vara så populära på grund av vårt etniska utseende.
Vi gick framåt elva, de hade de flesta gått, men många var kvar och dansade ett par timmar till.
Ett tiotal klänningar, mat och dryck till ett hundratal gäster, liveband, diverse olika "ceremoniförrättare", ersättning till affärerna som tvingas hålla stängt...ett traditionellt khmerbröllop kostar på. Men det ingår inte i traditionen att gästerna har med sig presenter. I stället stoppar man lite pengar i ett kuvert och skriver sitt namn på det. En ganska stor del av det man har lagt ut får man alltså tillbaka. En vettig tradition tycker jag, det enda som kändes lite märkligt är att man vid sitt namn ska skriva exakt hur mycket man själv har lagt dit.
Andra bloggar om:
Kambodja,
bröllop
