Välbehövlig vinterenergi

Har just promenerat runt Årstaviken och mina kinder och lår är härligt vinterröda och kalla (röda lår är kanske inte riktigt lika härligt som röda kinder, det får bli långkalsonger på min nästa vinterpromenad). Jag önskar att det fina vintervädret kunde hålla i sig vintern ut (till och med sista februari alltså) eller åtminstone till första advent. Men det ska visst bli mycket varmare mot slutet av nästa vecka verkar det som.

Jag har känt mig lite trött och håglös och less på sistone, men i fredags fick häva ur mig håglösheten i ord för en av mina bästa vänner som alltid ger mig bra energi bara genom sin blotta närvaro (trots att hon verkligen inte var full av energi och på topphumör). Och sen snöade tråkiga blöt-tunga höstnovember bort och nu känner jag mig plötsligt mycket mer fulltankad än för några dagar sedan. Och snart är det fullt av adventer och julkalender och ljus och lussebullar och glögg så det blir konstant påfyllning av bränsletanken ett tag. Fint det.

Glöm inte blixtaktionen nedan snälla. Det finns som sagt var mailadresser så det går att bara kopiera och klippa in mitt färdigskrivna brev i ett mail. Upptäckte alldeles nyss att Veckans Vädjande är det här fallet så i alla fall i dag går det att mycket enkelt bara skriva in namn och hemort och trycka på "skicka". Men skicka gärna egna mail också. Och snigelbrev om ni pallar.


Läs även andra bloggares åsikter om vinter, jul, november, Kambodja, mänskliga rättigheter

Beväpnade styrkor brände ner fattiga bybors hem.

Omkring 300 familjer tvångsvräktes från sina hem i Ta Ken, i Kampotprovinsen, den 17 - 18 november. Vräkningen utfördes av en styrka bestående av cirka 100 soldater, poliser och anställda från Forestry Administration beväpnade med AK47:or och handeldvapen. De brände ned 300 hus i byn och lämnade byborna hemlösa.

Mer information här.

Skicka vädjanden till Kambodjas ministrar, adresser (det finns även mailadresser) och instruktioner finns här.


Använd gärna mitt färdigskrivna brev:

Dear Minister,

It has come to my knowledge that 300 poor families from Anlong Krom village was forcibly evicted on the 17-18 November. I am very concerned at the eviction and the destruction of their homes, and urge You to immediately provide emergency relief, including adequate shelter, food, clean water and medical assistance.

I further call on You to proceed with concrete steps to ensure they receive adequate reparation, including adequate alternative accommodation and compensation, and urge You to undertake a full, effective and independent inquiry into the legality of the forced eviction and the violence by members of the mixed force, following which those responsible should be brought to justice.

I finally call on the authorities to end all forced evictions and declare and enforce a moratorium for all mass evictions until legislative and policy measures are in place to ensure that evictions are conducted only in full compliance with international human rights laws and standards.

As a party to the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) and other international human rights treaties which prohibit forced eviction and related human rights violations, including the International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), Cambodia has an obligation to stop forced evictions and to protect the population from forced evictions.

Respectfully and sincerely,

(Namn, adress)

Läs även andra bloggares åsikter om Kambodja, tvångsförflyttningar, tvångsvräkningar, mänskliga rättigheter

Fit for fight

Nog var jag fit for fight alltid... Med kanske lite väl mycket betoning på fight, det var länge sedan jag var så arg som i morse. Det tog en stund innan jag samlat mig och var närvarande, men det var nog bra att jag var på en superintensiv kurs hela dagen och inte i skolan, jag var så illa tvungen att se till att jag släppte allt annat och bara koncentrerade mig på all information vi stoppades upp med. Mycket givande var det, jag har lärt mig en massa om ledarskap och skola och värdegrunden och lektionsplanering. Men jag måste erkänna att jag ändå känner mig lite rädd vid tanken på att börja lärarvicka... Jag återkommer med rapport efter min första arbetsdag!

Annars hade jag en mycket trevlig kväll i går, det är svårt att tycka synd om sig själv när maken drar hem en kock som ställer sig vid spisen.


Läs även andra bloggares åsikter om ilska, alkohol, mat, vikarie, skola

Novemberynklig

Usch, jag har sovit alldeles för mycket för att det ska vara ok att känna sig så här trött och labil och grusig i ögonen...

Det blir echinacea och c-vitamin och mer sömn och så hoppas jag att jag är lite mer fit for fight i morgon, då ska jag på en kurs på Lärarjouren hela dagen. På förmiddagen är det en kurs i ledarskap och på eftermiddagen en "introduktion". Sen ska jag vara redo att kunna hoppa in och lära skolelever mellan 6 och 19 år matte och annat.

Nu ska jag gå och tycka synd om mig själv.

Månadens aktion...

...på Amnestys hemsida är i november ett fall i Kambodja. Två män sitter fängslade för mordet på en fackföreningsledare trots att de båda har starka alibin. Klicka här och skriv på ett vädjandebrev som kommer att skickas till Kambodjas premiärminister Hun Sen, det tar mindre än en minut!


Läs även andra bloggares åsikter om Kambodja, Amnesty, rättssäkerhet

Ett bättre läge ändå

Att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge är ju kanske ett av de allra sämsta och felaktiga ordspråken, men det är i alla fall mindre jobbigt att vänta när man vet hur länge man måste vänta.

Det känns lättare nu, efter ett seriöst samtal med mina framtida barns far och en skön retreat i Norrbotten hos min bonus-granny Anna-Louise.

Lättare, fast det har inte gjort längtan mindre stark.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlängtan, barn

Läget

Det känns lite jobbigt.

The National på hög volym och att böla en stund lugnar lite för stunden i alla fall.

Sambath - världens bästa vigselförrättare

Jag hade visst en bild. Det är han som dansar i mitten, han lämnade inte dansgolvet många sekunder i taget under kvällen och dansade lika lyckligt till kambodjanska klassiker som västerländska (till och med svenska) hits. En riktig partyhöjare!

Hej på er!

Sådärja, dags att uppdatera bloggen igen (jag har dock varit desto flitigare på kambodjabloggen).

Jag är hemma sedan ganska länge och har haft tillgång till fler bilder sedan i alla fall några veckor. Men det är faktiskt först nyss som jag tittade på dem, jag har haft fullt upp med att börja plugga igen, och med att ha förskräckligt mycket att plugga, och med att handskas med att hela tiden ligga lite efter. Men det funkar rätt fint ändå. Och efter 20 oktober (då jag har två tentor på en och samma dag, hua!) så tror jag att det blir lite lugnare.

Här är de utlovade fler bilderna från vårt fantastiska bröllop:

______________Våra trötta tårtfigurer.







_______________________Riskastning


Det var ju inte så många fler bilder förstås. Är det någon som var där som har foton på vår grymme vigselförrättare på dansgolvet? Jag har fått en del roliga filmer, men jag har inte lärt mig hur man lägger upp en egen film på youtube så jag kan inte visa dem här. Det kanske kommer...


Läs även andra bloggares åsikter om Kambodja, bröllop, youtube

Brollop i Kambodja - mitt eget den har gangen!

Det kanns valdigt bra att vara gift, och festen blev mycket lyckad. Har lite bilder fran i tisdags:

________________Vara tartfigurer hade blivit lite
________________trotta av varmen....







































Jag lagger upp fler bilder nar jag kommer hem och far tillgang till dem

I Kambodja!

Det kanns valdigt bra att vara tillbaka i Kambodja, trots att jag inte alls hade nagon langtan att lamna Sverige.

Det regnar inte mycket alls med tanke pa att det ar mitt i regnperioden. Phnom Penh har inte forandrats sarskilt mycket sedan jag var har sist for ett och ett halvt ar sedan. An har det inte byggts nagra skyskrapor, men vi har blivit visade var en ska byggas. Sjon Boeng Kak och invanarna och backpackerna daromkring ar fortfarande kvar, men enligt en bekant till mig som bor och jobbar dar sa har det redan installerats pumpar som ska tomma sjon, och rykten sager att tvangsforflyttningar kommer att satta igang efter valet 27 juli.

Jag har skrivit mer pa Kambodjabloggen for den som ar intresserad.

I morgon ska vi ga en kurs hos COMFREL (The Committee for free and fair elections in Cambodia) och lara oss bli valobservatorer.


Andra bloggar om: Kambodja,

Världens vackraste röst tolkar Waits

Jag har äntligen skaffat mig Scarlett Johanssons skiva med Tom Waits-covers, Anywhere I Lay My Head. Det ryktades om den här skivan i över ett år innan den äntligen blev klar och släpptes så det har funnits gott om tid att få skyhöga förväntningar på den.

Scarletts stora attraktionsvärde ligger för mig inte framför allt i hennes vackra leende och mjuka former utan i hennes fantastiska röst. Jag vet att det är fånigt att hävda att man upptäckte någons fantastiskhet före alla andra ("Jag var faktiskt kär i Leo lååångt före Titanic...."), men jag blev faktiskt förälskad i Scarletts röst långt före Lost in Translation, långt före hon prydde framsidan på varenda magasin. Det var rösten som gjorde att jag la märke till och kom ihåg skådespelaren den tillhörde.

Att föreställa sig att rösten är lika underbar när den sjungs, och att den sjunger Tom Waits-låtar, och att sedan gå och föreställa sig detta i över ett år...det säger ju sig självt att skivan inte hade särskilt stora chanser att kunna leva upp till mina enorma förväntningar. Första gången jag lyssnade på den blev jag väldigt besviken. Jag tyckte att det var för många elektroniska ljud som helt dolde rösten. Men det var mitt i natten och jag var tvungen att ta hänsyn till mina grannar. Skivan kräver högre volym, då kommer rösten fram. Och efter några varvs lyssnande så tycker jag riktigt bra om den, och den låt jag inte alls gillade först på grund av de elektroniska trummorna, I don't want to grow up, har blivit en av favoritlåtarna.

--

Det roliga med att googla bilder på Scarlett är att man hittar så många snygga fotografier, inte bara bilder från galor. Kolla här, här, här, här, här, här, här, och här.

När jag ändå är i farten så letar jag bilder på andra vackra människor. Två av världens genom tiderna vackraste kvinnor: Julie Christie, och Elizabeth Hurley. Och Rosario Dawson. Och visst finns det snygga män också. David, Stefan, Joe, Rami och Denzel till exempel. Jag gillar kvinnor med fylliga läppar och män med skäggstubb...

Jag har förresten varit hos frisören i dag och som vanligt gett dem fria händer och nu är jag rödhårig. Varannan gång jag går förbi spegeln ser det coolt ut och varannan gång ser jag ut som Eva Rydberg.

Nu ska jag gå och göra något vettigare med min tid.


Andra bloggar om: Scarlett Johansson, Anywhere I Lay My Head, röster, vackra människor, Tom Waits, rödhårig

Stoppa FRA!

Jag tror trots allt att tillräckligt många riksdagspolitiker är vettiga nog att rösta mot FRA-lagen så jag känner mig inte särskilt orolig. Men det är egentligen ganska oroväckande att lagförslaget har kommit upp, och att det inte avfärdades direkt.

På stoppafralagen.nu så finns det adresser och brevförslag om man vill försöka påverka politikerna att rösta nej.

Glimtar ur mitt liv X - För jag har tagit studenten!

Den 31 maj år 2000 tog jag studenten. När jag sprang ut ur skolan blev jag helt otroligt adrenalinhög och lycklig av livets alla möjligheter som låg framför mig.

Åtta år senare kan jag bara konstatera att lyckan var befogad. Livet blev efter studenten väldigt mycket bättre.

Jag tycker att det överhuvudtaget är otroligt mycket bättre att vara vuxen att än att vara barn. Jag blir nästan lite provocerad när folk romantiserar barndomen...har de glömt hur orolig man var för allt, och hur kasst självförtroende man hade, och hur elaka barn kan vara...? Jag tycker att jag haft en bra uppväxt och tror att jag var ett lyckligt barn för det mesta. Men som barn har man ju inte något annat val än att bara hänga med liksom, medan man som vuxen har möjlighet att skapa sitt eget liv. Valmöjligheter gör folk lyckliga. (Det visar en massa studier, hur mycket folk än tycker att de mår dåligt för att det finns för många valmöjligheter, och tänker att "åh så mycket lättare det skulle vara att vara fattig på Indiens landsbygd och bara behöva koncentrera sig på att få mat för dagen...". Att ha valmöjligheter och kunna bestämma hur man ska leva sitt liv är otroligt viktigt för självkänsla och välmående.)


Läs även andra bloggares åsikter om valmöjligheter, studenten, lycka

Studielägesrapport

Tre tentor på åtta dagar är nu avklarade och jag har betat av ytterligare en termin på min utbildning. Fint det. Nu blir det tre månaders pluggpaus (nästan), i kväll åker jag upp till landet, och i morgon ska jag börja byta lite brädor i fasaden och måla. Och nästa vecka kommer min syster äntligen hem!

Under några junikvällar tänkte jag fräscha upp min Khmer lite innan vi åker till Kambodja i juli, och i augusti ska jag lära mig Matlab (ett programmeringsspråk som jag måste kunna för att få ut min examen, och som jag skulle ha lärt mig för ett år sen, men det gick dåligt då….). Båda de här sakerna prioriterar jag långt högre än att skriva ihop en C-uppsats för att få en fil.kand. Jag prioriterar det tråkiga uppsatsskrivandet långt lägre än ytterligare en massa saker som jag inte kommer att hinna göra. Jag gav den några veckors chans i julas och fick den inte färdig och insåg hur fruktansvärt trist det är att sitta och traggla med vetenskaplig relevans hit och diskurs dit. Och ändå har den meritkåta karriäristen i mig svårt att släppa den där jäkla uppsatsen, ”det är bara att avsluta en liten uppsats så har du en fil.kand….”, den spjärnar emot beslutet att släppa uppsatsen helt. Den där karriäristen är ofta väldigt inflytelserik när jag tar beslut. Det är därför det är så många beslut jag tar som jag sedan inte följer eftersom den bekväma delen av mig som skiter totalt i meriter styr väldigt mycket mer över mitt handlande i praktiken. Som tur är, annars skulle jag må mycket sämre än vad jag gör.

Jag vet att det är en massa saker jag hellre gör i sommar än att skriva ihop en uppsats, jag vet att det är väldigt liten sannolikhet att jag skulle få ihop en uppsats i sommar om jag bestämde mig för att få det, och jag skulle självklart må bättre av att ta beslutet att skita i den och slänga alla papper som ligger i en irriterande hög i vardagsrummet än att ha en naggande känsla i bakhuvudet att ”jag har ju tänkt ta tag i det här ganska snart….”. Det finns inga bra argument för att inte skita i uppsatsen. (I skrivande stund har jag en mycket övertygande röst i huvudet som insisterar på att jag ju kan titta på uppsatsen en helg bara, se hur det känns….det går kanske rätt fort att få ihop det sista…)

Så. Det blir ingen C-uppsats för min del, ingen dubbelexamen. Jag tror ändå inte att jag skulle ha särskilgt stor nytta av den. (Håll käften nu, jag tycker inte om dig, du skiter i hur jag mår, du vill bara visa upp fina papper för lika karriärkåta vänner som jag inte ens har. Du kan gå nu. Hejdå.)

--

Papper har nu blivit förflyttade från en irriterande hög i vardagsrummet till en papperspåse i hallen. Jag fick lite ont i magen av att slänga mina nedklottrade kommentarer och stoppade mig flera gånger och funderade på om jag ändå inte borde lägga alla papper i en låda utifall att jag om ett år eller så skulle ha lust att skriva klart den i alla fall. Men nu när alla papper ligger i pappersinsamlingen så är magkänslan bara lättnad. Nu ska jag bara skriva ett mail till min handledare som har fått jobba i onödan sen kan jag lämna den helt bakom mig.

Lättnad!

Tvåa i tabellen!

2-0 mot Malmö på Råsunda. Vilken perfekt avslutning på den här fina 25-gradiga sommarhelgen.

I går var jag och mamma på Zeta och njöt av värmen och blommorna och fyllde bilen med jord och växter och nu längtar jag bara till på torsdag då jag är på landet igen och ska sätta potatis och så lite grönsaker. Jag som aldrig riktigt gillat trädgårdsarbete känner mig plötsligt som värsta trädgårdsmästaren...

Andra bloggar om: allsvenskan, AIK, sommar, trädgård

Vårhög

Jag var bara borta från stan i fyra dagar, och när jag kommer tillbaka har vårknopparna förvandlats till försommargrönska och häggen blommar. Även några mil norrut var det varm och vacker vår. Jag hade egentligen mest tänkt klippa gräset och sen plugga - tentorna närmar sig. Men det var alldeles för vackert väder och en alldeles för bra årstid för trädgårdsarbete för att det skulle kännas logiskt och rimligt att prioritera mina studier. När jag stolt tittade på vår vackra trädgård innan jag åkte därifrån så kändes det heller inte som att jag hade felprioriterat.

Det är svårt att hålla sig inne när det är så fantastiskt ute. Jag hittar på ursäkter för att gå ut igen. Visst var det något jag glömde köpa på väg hem? Kommer inte på vad, men det är bäst jag går bort till affären. Och jag går ut och snortar våren som direkt går ut i mitt blodomlopp och jag är stark och bäst och oslagbar. Och groteskt lycklig.


Andra bloggar om: vår, försommar

Sverige tvångsavvisar mot FN:s rekommendationer!

Migrationsverket bedömmer att det inte alls är någon risk att Jamil Burhan (som jag skrev om i februari) kommer att torteras om han utvisas till Eritrea, trots att FN:s flyktingorgan UNHCR och Amnesty menar att det är en felaktig bedömning. Enligt Burhans juridiska ombud är hans resedokument från eritreanska ambassaden nu klara. Han riskerar att utvisas inom de närmaste dagarna.

Amnesty vädjar nu till den svenska myndigheterna att följa FN:s rekommendationer att inte tvångsavvisa någon asylsökande till Eritrea.

Skicka ett brev till migrationsminister Tobias Billström och länspolismästare Carin Götblad och begär att avvisningen av Jamil Burhan ska stoppas!

Jag har lagt in ett färdigskrivet brev som kommentar till det här inlägget. Klipp, klistra, sätt dit ditt namn och skicka till Carin Götblad på polismyndigheten och Tobias Billström på justitiedepartementet. Adresser finns här.


Andra bloggar om: Eritrea, mänskliga rättigheter, tvångsavvisningar, Jamil Burhan, migrationsverket

Glimtar ur mitt liv IX - Leversjuk

(Fortsättning på Glimtar ur mitt liv VII)

Den 11 april 2005 kom en grupp läkarkandidater in i mitt rum på Akademiska sjukhusets infektionsavdelning. De samlades runt min säng tittade på mig medan deras lärare/guide förklarade vad de tittade på. "Här har vi alltså ett fall av hepatit. Ser ni att hennes gula hud faktiskt inte ser så sjuklig ut, utan snarare nästan lite gulbrunt solbränd". Och kandidaterna nickade medan de studerade min hud som var full av bajsfärgämne.

Den 10 april förflyttades jag till infektionskliniken och fick ett eget rum. Infektionsläkarna muttrade lite över att jag inte hade skickats hit direkt från akuten när mina värden så tydligt pekade på en infektion i levern. Jag hade också gulnat lite mer sedan jag lades in. De misstänkte hepatit E, en hepatitform som smittar fekaloralt (hej du har ätit bajs) liksom hepatit A, men som det ännu inte finns något vaccin mot. En enda svensk hade tidigare insjuknat i hepatit E, även hon hade legat på Akademiska, ett halvår tidigare. Lite google-arbete av David kom fram till att hon hade åkt in akut och blivit tvungen att genomgå en levertransplantation. För det mesta ska dock sjukdomen vara godartad. Jag fick inte lämna mitt rum, men däremot ta emot besökare närsomhelst på dygnet. David satt hos mig större delen av dagarna. Jag fick äta, vilket kändes helt fantastiskt efter dygnet med dropp. Och alla sjuksystrar och läkare var jättetrevliga. Mina levervärden (ASAT och ALAT) fortsatte stiga, men jag fick reda på att det var väntat och att de borde gå ner igen om några dagar. Men så länge de steg ville de att jag skulle ligga kvar på sjukhuset för att så snabbt som möjligt kunna upptäcka ett eventuellt behov av en ny lever. För tjejen före mig hade det visst varit på väg att skita sig.

Jag hade aptit och mådde rätt bra så det kändes konstigt att bara ligga still hela dagarna. Men när jag blev helt slut av en kortare promenad på balkongen insåg jag att jag nog ändå var ganska sjuk. Min syster ringde från Indien och lät som att hon trodde att jag var döende - mamma hade först skickat ett mycket kort e-mail i all hast, och sen ett längre lugnande, men det senare hade skickats till fel adress... En läkare förklarade att mitt bajs var vitt eftersom de färgämnen som brukar vara där i stället var ute i min kropp, därav den gula hudfärgen.

Den 12 april bekräftades det att det var hepatit E jag led av. Den 14 april vände äntligen mina levervärden och jag skrevs ut. Med order om att inte laga mat åt folk och att tvätta händerna och toaletten med alcogel efter varje användning. En gång i veckan skulle jag återkomma för att ta blodprov. Innan värdena var tillbaka till det normala så fick jag inte dricka den minsta droppe alkohol eller äta paracetamol.

Den 20 maj fick jag beskedet att min lever hade återhämtat sig och att jag var fullt frisk. Vilket firades med öl i Norrköping. Det tog dock betydligt längre än så innan mitt psyke hade återhämtat sig.


Andra bloggar om: hepatit, sjukhus, lever,

Glimtar ur mitt liv VIII - Jag ska inte bli skådespelare när jag blir stor

För fem år sedan på dagen hade en tanke som legat och växt i mitt huvud helt mognat och slog i blom: Jag vill inte jobba som skådespelare. Den fantastiska känslan att stå på scen när allt klaffar och det känns som att man är sin karaktär ut i fingerspetsarna och samspelet mellan skådespelarna är perfekt, spelet är övertygande verkligt; Den fantastiska känslan, och den kick jag får av den, väger inte upp nackdelarna.

Den 10 april 2003 8:30 var det upprop på Malmö Teaterhögskola inför dagens antagningsprov. 10:40 var det min tur. Det gick bra tyckte jag. Sen satt vi och pratade några stycken och gick och åt falafel i väntan på att listan på de som hade gått vidare till eftermiddagens andra provomgång skulle komma upp. Halv två kom listan upp. Jag (och de flesta med mig) kom inte vidare. Och då, när alla runt mig blev helt förtvivlade, och en tjej som sökte för sjätte året i rad sa "Ge aldrig upp!!", kände jag plötsligt att jag inte brydde mig. Att jag faktiskt inte ville komma in. Även om man lyckas komma in på någon av de mest väl ansedda skådespelarutbildningarna så är det svårt att få jobb sen, många skådisar jobbar med annat mellan rollerna. Och även om man lyckas få fast jobb, eller blir en såpass erkänd frilansare så att man inte har några problem att få roller, så är det dåligt betalt för mycket psykiskt slit och obekväm arbetstid.

Jag hade jobbat mycket kvällar och helger som personlig assistent ett år tidigare och insett att jag verkligen tycker att obekväm arbetstid är obekväm. Och jag hade det senaste året blivit såpass klätterbiten att jag insett att jag vill ha tid för mycket på min fritid.

Jag insåg att jag inte ville att mitt jobb skulle vara mitt liv. Och det var helt otroligt skönt att inse det. Om man brinner för konsten så tycker jag att man ska satsa på den. Men jag blev väldigt lättad av att inse att jag faktiskt inte gör det.

Drygt två år senare insåg jag dessutom att jag är road av en branch där jag har mycket fina utsikter att få ett välbetalt jobb med bekväm arbetstid. Ännu skönare. Jag skulle inte trivas med ett jobb som bara är ett jobb för att få in pengar, det insåg jag tidigt som brevbärare, jag behöver lite mer stimulans för att inte bli less och må dåligt och känna mig stressad av tristessen. Men jag vill ha ett bekvämt jobb. Stimulerande och intressant, men inte intressantare än resten av mitt liv. Och bekvämt. Det ska gå att sköta dagtid måndag till fredag och ta absolut max 40 timmar i veckan. Jag siktar på mindre. Och jag siktar inte på att bli chef. Jag är varken konstnär eller karriärist. Inte på arbetstid i alla fall.


Andra bloggar om: teater, skådespelare, karriär, utbildning, yrke