Vår! - lika fantastiskt varje år...

När en liten promenad till ICA och tillbaka får mig att känna mig helt fantastiskt lycklig - då är det vår.

Jag älskar det här landet. Jag älskar att det är tillräckligt kallt för att man ska bli hög av solen. Jag älskar att saker funkar, att tågen går då de ska, att luften är ren, att främmande människor lämnar mig ifred, att bostäder har så hög standard, att ICA har börjat tillverka krav- och rättvisemärkt havregrädde, att man kan dricka kranvattnet. Jag älskar Stockholm för alla caféer och barer, trottoarerna, parkerna, Friskis&Svettis, Chicago. Jag är så glad att min syster snart kommer hit, kommer hem. Och jag är glad att jag åkte och hälsade på henne.

Glimtar ur mitt liv VI - Världens bästa bussresa

Den 8 mars 2004 spenderade jag många timmar på en välfylld buss i norra Laos. Halva mitt ressällskap fick sitta på rissäckar i mittgången. Asiatisk pop spelades på högsta volym varvat med västerländska 80-talshits av Bon Jovi, Michael Jackson, Bryan Adams och Europe. Tvärsöver mittgången från där jag satt (på andra sidan om Karl som satt på en rissäck) satt en man och spydde med fem minuters mellanrum. Han hade nog förutsett detta för han hade med sig ett fantastiskt stort lager små plastpåsar som med fem minuters mellanrum slängdes ut genom fönstret. Men fem minuter gånger många timmar knäckte dock det fantastiskt stora lagret ("It's the final countdown...") och efter ett tag var det gemensamt projekt för alla på bussen att - lätt panikslaget - leta igenom sina väskor efter påsar ("Everything I do..."). Alla påsar som gick att tömma på sitt innehåll skickades tomma till mannen bredvid Karl ("...I do it for you"). Det inger en något surrealistisk känsla att sitta i en liten trång buss på en skumpig färd på vindlande vägar med en konstant spyende bussgranne och the final countdown som soundtrack.

När vi äntligen lämnade bussen i den lilla staden Luang Nam Tha, letade vi upp ett guesthouse, tog en varm dusch, åt middag och satte oss sen och pratade och spelade backgammon i ett av våra rum tills en kvinna kom och knackade på dörren strax efter tio och med skärrad röst sa: "It's time to go to bed now. Please, go to bed. Please." Och nej, jag har ingen förklaring till den händelsen. Vi funderade på om det fanns någon slags lag att hostelgäster måste ha gått och lagt sig vid 10...

Glimtar ur mitt liv V - Naken och smutsig i ett främmande land

Den 1 mars 2005 låg jag naken insmetad i en tjock svart olja på en brits i Varanasi i Indien. Här finns resten av historien.

På fredag ska jag till Indien igen. Lite märkligt att föreställa sig att jag är i Indien om en vecka. Det ska bli skönt att komma bort lite, och få lite sol och värme. Och framförallt ser jag otroligt mycket fram emot att få träffa min syster!


Andra bloggar om: Indien, massage

Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna!

Jamil Burhan, 24 år gammal, kom till Sverige i augusti 2002. Hans ansökan om asyl avslogs av migrationsverket och han ska nu avvisas till Eritrea. Burhan är av eritreansk ursprung men hans nationalitet och medborgarskap är oviss. Han är uppvuxen i Saudiarabien där hans familj bor, men han har inte rätt att resa in i Saudiarabien och kan således inte utvisas dit. Enligt utlänningsnämnden så har Jamil Burhan uppgett att han aldrig har varit i Eritrea, och att han därför "inte bör vara av intresse" för eritreanska myndigheter.

I Eritrea betraktas det som landsförräderi att söka asyl i ett annat land och Jamil Burhan riskerar att frihetsberövas utan rättegång eller åtal och att bli utsatt för tortyr. Juristen Madelaine Seidlitz som är ansvarig för flykting och migrationsfrågor på Amnesty säger att "Vi ser mycket allvarligt på att Sverige ignorerar denna klara risk".

FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, råder stater att "avstå från alla tvångsavvisningar av avvisade asylsökanden till Eritrea och i stället bevilja dem kompletterande former av skydd". ("...refrain from all forced returns of rejected asylum-seekers to Eritrea and grant them complementary forms of protection instead".)

I går utfärdade Amnesty en blixtaktion. Skriv till migrationsminister Tobias Billström, och migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson. Yrka på att Jamil Burhan inte ska avvisas till Eritrea eftersom det skulle försätta honom i stor risk att utsättas för tortyr. Påminn dem om deras skyldigheter under Konventionen mot tortyr, och andra internationella fördrag, att inte utvisa någon till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Uppmana dem att visa ett kraftfullt offentligt engagemang att respektera UNCHR:s riktlinjer mot tvångsavvisningar av avvisade eritreanska asylsökanden, vilka grundas i de allvarliga och systematiska övergrepp av mänskliga rättigheter i Eritrea.


Andra bloggar om: Eritrea, mänskliga rättigheter, tvångsavvisningar, Jamil Burhan, migrationsverket

Glimtar ur mitt liv IV - Igenkänd och kysst

Den 6 februari 1999 kysstes jag för första gången. Vilket fick mig att ifrågasätta mitt tidigare beslut att inte hångla med någon som bara var ett hångel, jag tror att jag hade mått ganska bra av att hångla runt lite. (Jag vet i och för sig inte hur mycket ett beslut det där beslutet var, kan hända var det snarare något jag intalade mig själv att jag hade beslutat för att slippa känna mig som en loser.)

I alla fall; efter att, på en fest i januari 1999, ha blivit igenkänd av en kille som jag hade träffat som hastigast sommaren 1998, skaffade jag fram hans telefonnummer, ringde upp honom (han visste inte vem jag var och var förkyld och lät väl måttligt intresserad när jag ringde, men ringde faktiskt upp några dagar senare), gick på dejt, på fest och var plötsligt någons flickvän.

Några månader senar tyckte jag väl fortfarande att mina ben och bröst var fula, men jag hade i alla fall fattat att mitt attraktionsvärde inte stod och föll med utseendet på några kroppsdelar.


Andra bloggar om: hångel, kyssar, tonår, dejt

Längtan

Jag längtar till Kambodja nästan lika mycket som jag längtar efter min syster. Men bara nästan.

Glimtar ur mitt liv III - Toul Sleng

För fyra år sedan var jag i Kambodja för första gången. Den 28 januari 2004 var min första hela dag i Phnom Penh, min tredje i Kambodja. Den här dagen besökte jag Toul Sleng, den före detta skolan Tuol Svay Prey som under Khmer Rouge-regimen blev säkerhetsfängelset S-21 och i dag är museum. Jag fotade, men jag har slarvat bort fotona. Det finns bra foton på Helena Sandklefs blogg (där det även finns väldigt många fina foton från trevligare platser i Kambodja) och på tuolsleng.com. Ett par rum på Toul Sleng är fulla av foton på fångar. Så här skrev jag i min resdagbok, då för fyra år sedan:

Jag stod länge och tittade på ansikte efter ansikte. Tittade in i deras ögon och försökte föreställa mig vad de tänkte och kände. Jag antar att bilderna var tagna när de just kommit dit; hade de någon aning om vad som väntade dem? De flesta såg mer eller mindre rädda, ledsna eller oförstående ut. Några tittade bort, men de flesta såg rakt in i kameran. Jag tittade länge på fånge nr 239, en ung kvinna. Jag tittade på hennes vackra ansikte och hennes uttrycksfulla ögon fyllda av oro som tittade rakt på mig. Sen såg jag henne under tortyr och mådde illa. Jag mötte hennes blick och tänkte på vad som väntade henne, och det kändes fruktansvärt att inte kunna göra något åt det. En annan ung kvinna kändes det först bättre att titta på. Hennes brinnande blick såg ut att säga "Up yours, fucker!". Jag återkom till hennes porträtt flera gånger. Men ju mer jag tittade på henne desto mindre stark och arg såg hon ut. Tillslut tänkte jag att det kanske bara var formen på hennes mörka kraftiga ögonbryn som gav henne det arga uttrycket. Jag höll för dem med handen, och plötsligt såg hon bara fruktansvärt uppgiven ut.

Jag rekommenderar alla som åker till Kambodja att besöka Toul Sleng. Men det var ingen rolig upplevelse och jag har aldrig besökt museet under mina senare besök i Phnom Penh.

Lite finare foton (än de jag inte hittar alltså) från min första resa till Kambodja:

Karl och en av alla Avalokitesvara-ansikten på Bayontemplet



_______Mitt favoritträd som står utanför Kompong Cham


____________Samma vackra träd. Och Wat Nokor.








Och självklart tog jag en massa solnedgångsbilder. Det här är vid Mekongfloden precis vid den lilla staden Kratie.


Andra bloggar om: Kambodja, Toul Sleng, Tuol Sleng, Mekong, banyanträd

Sexarbetarens kommentar

I dag kommenterar Isabella torsdagens debatt.

SEX

(Jag kom inte på någon bra rubrik, och med den här får jag i alla fall fler läsare...)

På debatt diskuterades nyss sexköpslagens vara eller inte vara. Folk skickade in sms för att säga nej eller ja till den. Jag förstår inte hur så många har en åsikt om den innan den har utvärderats. Jag har ingen aning om jag är för eller emot sexköpslagen, eftersom jag inte vet vilka följder den faktiskt har fått. Det blev en ganska intressant diskussion dock, om än lite kort.

Jag vet att jag har haft flera tråkiga inlägg på sistone där jag bara har länkat till annan läsning. Men jag tänker ändå länka igen. Manliga kroppar och kvinnliga psyken är en mycket intressant artikel om hur forskning visar att den manliga kroppen är norm inom sjukvården, vilket har lett till felaktiga operationer, och att diagnoser fortfarande ställs utifrån en föreställning om kvinnor som svagare, mer nervöst lagda människor. Forskningen visar att dessa genusföreställningar framför allt är ofördelaktiga för kvinnor, men det har även lett till sämre vård för män. Läs artikeln!

Arbetet för kvinnans fulla likställighet med mannen

Frida Perjus skriver mycket bra om att män också har att vinna på ett jämställt samhälle.

Skit i forskningen

Akuhujan har lagt upp ett mycket bra inlägg på sin blogg om Per Ström och hans bok Mansförtryck och kvinnovälde.


Andra bloggar om: Per Ström, vetenskap, teorier,

Kvinnans värde villkorat?

Den 15 januari publicerades en läsvärd debattartikel av Louise Persson, Petra Meyer, Susanne Dodillet och Petra Östergren i Expressen.

Det bör dock påpekas att det inte är de själva utan redigeraren som har satt rubriken. Skribenterna anser sig själva vara feminister, och i sin artikel pratar de om kvinnorörelsen och vissa namnkunniga feminister, inte om "feministerna", som om det vore en bestämd homogen grupp.

Att prata om vissa feministers åsikter som "feministernas" åsikt är olyckligt då det minskar möjligheten för folk som inte delar de namnkunniga feministernas åsikter att göra sig hörda i egenskap av just feminist.

Jag har tidigare definierat feminism som en "vilja uppnå jämlikhet mellan könen, att vilja att var och en ska ha möjlighet att vara vem de vill (bort med trånga begränsande könsroller), och att se att det finns strukturer i samhället som verkar för att ge det manliga könet makt över det kvinnliga", och David H definierade feminism i ett mycket läsvärt inlägg som "medvetenhet om att ekonomiska, sociala och politiska orättvisor drabbar kvinnor som grupp, och viljan att förändra detta, dvs skapa ett jämställt samhälle". (I detta inlägg argumenterade han för varför man bör kalla sig feminist och vikten av samarbete och tolerans.)

Glimtar ur mitt liv II - Khmerbröllop

Den 13 januari 2007 var jag och David på bröllop i Kambodja. I ett blogginlägg några dagar tidigare skrev jag att jag skulle försöka komma ihåg kameran. Det gjorde jag, men den utlovade uppdateringen om Kambodja kom aldrig. Förrän nu alltså.

Klockan halv sju på morgonen var vi på plats för bröllopet, men det var en ganska lång väntan innan något hände.
Så småningom fick alla ett varsitt fruktfat som vi skulle gå runt med i ett långt tåg på gatan tills vi kom fram till festplatsen.


Vid festplatsen (ett slags partytält uppstält på gatan, affärerna som låg där var tvungna att ha stängt hela dagen) satte sig alla till bords och det serverades söta slemmiga bakverk och annat i min och Davids smak mindre gott ätbart. Det var någon slags ceremoni där brudparet fick varsin krans om halsen och en gubbe babblade lite. Ingen gäst verkade dock bry sig, alla koncentrerade sig på maten.


blablablablablablablYtterligare någon slags ceremoni


blablabllalBruden passar på att slänga i sig lite mat "backstage"


blablablablablablablablaBrudgummen tar igen sig


Lite senare fick vi traditionella kläder på oss och alla skrattade och fotade och vi trodde att vi skulle ha på oss dem resten av dagen, men när fotandet var klart talade brudgummen (Davids kompis Bone) om att vi skulle ta av oss dem igen. (Ibland verkade det som om fotande och filmande, och hur något kommer att se ut på film, var viktigare än det som hände i nuet.)






Sedan satte vi oss och tittade på någon slags ceremoni som verkade innefatta ganska mycket humor med tanke på gästernas skratt. Det var dock inget visuellt så vi missade skämten.



Vid ytterligare en ceremoni skulle burdparets hår symboliskt klippas. Två gäster "klippte" deras hår, sen fick ett par nya gäster stiga fram. Efter lite påtryckningar gick vi fram och klippte i luften och sprutade parfym över brudparets och tärnornas och bestmännens (eller vad de nu var) huvuden.

Klockan halv elva avvek vi, då hade de flesta redan gått.

Men klockan fyra var vi tillbaka, då hade vi sett till att ha ätit oss mätta för att slippa mer än bara småäta av festmaten. På kvällen kom det ännu fler gäster än på morgonen.

För brudparet hade det inte varit någon paus, utan ceremoni hade följt på ceremoni hela dagen, och bruden hade bytt klänning ett tiotal gånger.

Där var ett livebandet som spelade hela kvällen vid ett berg av högtalare med en ljudvolym på tinnitusriskfaktor.
Sedan följde några timmar med fokus på ätande och drickande av öl med is.





Senare på kvällen var det en ceremoni som verkade inspirerad av västerländska bröllop.





blablalblalalbllblSedan var det dags för första dansen.

När Bone och hans fru hade dansat en stund så blev vi övertalade att ta plats på "dansgolvet" tillsammans med dem. Efter mycket påtryckningar. Vi dansade runt i någon slags improviserad tryckardans och kände oss generade över att vara så populära på grund av vårt etniska utseende.

Vi gick framåt elva, de hade de flesta gått, men många var kvar och dansade ett par timmar till.

Ett tiotal klänningar, mat och dryck till ett hundratal gäster, liveband, diverse olika "ceremoniförrättare", ersättning till affärerna som tvingas hålla stängt...ett traditionellt khmerbröllop kostar på. Men det ingår inte i traditionen att gästerna har med sig presenter. I stället stoppar man lite pengar i ett kuvert och skriver sitt namn på det. En ganska stor del av det man har lagt ut får man alltså tillbaka. En vettig tradition tycker jag, det enda som kändes lite märkligt är att man vid sitt namn ska skriva exakt hur mycket man själv har lagt dit.


Andra bloggar om: Kambodja, bröllop

Guantánamo sex år!

I morgon, den 11 januari, har det gått sex år sedan den första fången fördes till Guantánamo Bay. Fångarna på Guantánamo har hållits fängslade under lång tid utan några rättegångar, och det finns omfattande rapporter om att tortyr förekommer.

Ring USA:s ambassad i morgon på sexårsdagen, numret till växeln är 08-783 53 00. Här finns Amnestys tips inför samtalet.

16.00 i morgon kommer det att vara en manifestation på Norrmalmstorg. Alice Åström (v), Birgitta Ohlsson (fp), Henrik von Sydow (m) och Lise Bergh (svenska Amnestys generalsekreterare) kommer att tala.

Här kan man snabbt och enkelt fylla i sitt namn så att det skickas iväg ett brev i ens namn till ambassadör Michael Wood.

Här kan man vara med i ett projekt att riva ner Guantánamo pixel för pixel (också mycket snabbt och enkelt!).


Andra bloggar om: Guantánamo, Amnesty, tortyr

Grammisgalan

Eftersom Johan fick biljetter från jobbet, och hans flickvän inte kunde gå, så var jag på Grammisgalan i kväll.

Festligt. Jag har dock tyvärr inga kändisbråk att rapportera om.

Annika Norlin (Säkert!) blev årets artist och sa i sitt tal att hon hoppades att det nästa år inte skulle finnas någon "årets manliga artist" och "årets kvinnliga artist", utan bara en "årets artist". Fett med cred till henne för de orden. Ja, ni vet ju vad jag tycker...


Andra bloggar om: Grammisgalan, Säkert!, Annika Norlin, könsfixering

25-30-årsåldern alltså

Så länge man är 25 så får man tillhöra åldersgruppen 20-25-åringar, men när man har fyllt 26 så har man ofrånkomligen tagit steget till 25-30. Jag har aldrig haft någon åldersnoja eller panik över att bli äldre men visst kan det kännas lite svindlande när jag tänker på hur jag uppfattade åldern "26" när jag var 18,19 och inse att jag är där nu.

Tack alla som skickade sms i går, det är alltid trevligt att bli ihågkommen! Och tack de som har satt in lite pengar till mig, det var väldigt välbehövligt så här efter jul och efter ett decemberstudiestöd på endast 5000 kr. Jag kan dock inte se var pengarna kommer ifrån så vill ni ha lite mer cred så får ni höra av er. Jättetack i alla fall!

I dag finns den här fantastiska efterlysningen på DN.Kontakten:

Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du på väg någonstans . Jag i jacka och jeans. Hör av dig!

Är det någon kvinna som känner i igen sig i att ha befunnit sig på Stockholms centralstation på väg någonstans? Kan du ha passerat en man i jacka och jeans? Jag undrar om han kommer att få extremt många svar eller inga alls.


Andra bloggar om: ålder, 25-30, kontaktannons, efterlysning

Glimtar ur mitt liv I - New York-98

Den 5 januari 1998 stod jag tillsammans med min mamma på toppen av ett av tvillingskraporna och tittade ut på Manhattans stadsljus som lyste upp den nattsvarta vintereftermiddagen. En givetvis ganska ointressant händelse att berätta om husen hade stått kvar än i dag. Och kanske ganska ointressant för alla utom för mig och mamma även nu när de nu inte står kvar. Och även för min mamma blir ju det här ett ganska ointressant inlägg eftersom hon redan vet om att vi stod där uppe för tio år sedan. Så var det i alla fall. Jag var snart 16 år och var i New York för första gången i mitt liv och även utanför Europa för första gången, även om det sistnämnda inte kändes alls speciellt eftersom New York inte var särskilt exotiskt. Coolt däremot, och jag hade en mycket bra resa och fick en väldig massa uppmärksamhet och komplimanger av feta amerikanskor med höga nasala röster som gick på samma workshop i orientalisk dans som jag och mamma. "Boys gotta go maaaad about yoouuu!!!" (eh, nej....de ser mig inte...svarade jag tyst i mitt huvud men log och rodnade utåt och var ändå glad över hur den tröttsamma kvinnan fyllde på mitt självförtroende med någon centiliter eller så.)


Andra bloggar om: New York, 1998, Twin Towers

Några rader om Slas

I eftermiddags (fredag) dog en av Sveriges absolut bästa författare.

Birger Schlaug skrev nyss en mycket fin text. Stephan Linnér skriver om karln för sin keps. Jonas Thente hyllar författaren som "ingen svensk 1900-talsförfattare når [...] ens till snapsvinkeln som skildrare av det gamla, det nya och det nygamla Sverige". Det kommer förstås att skrivas väldigt många fler fina ord de närmaste dagarna, han var en man värd att minnas och värd att få många fina ord skrivna om sig.

Men jag har i alla fall inte läst alla böcker, så för mig finns det ändå oläst Slas ett tag till.


Andra bloggar om: Slas, Stig Claesson

Haha...nu lyckades jag logga in och bytte till "man" för skojs skull. Fast jag köpte ingen skiva, det var för hög fraktavgift.

Nähej, det gick visst inte: "Det finns redan en kund med detta personnummer". Nu gäller det bara att klura ut vilken mailadress jag registrerade då, för det är inte den jag har använt de senaste åren.