Brollop i Kambodja - mitt eget den har gangen!

Det kanns valdigt bra att vara gift, och festen blev mycket lyckad. Har lite bilder fran i tisdags:

________________Vara tartfigurer hade blivit lite
________________trotta av varmen....







































Jag lagger upp fler bilder nar jag kommer hem och far tillgang till dem

I Kambodja!

Det kanns valdigt bra att vara tillbaka i Kambodja, trots att jag inte alls hade nagon langtan att lamna Sverige.

Det regnar inte mycket alls med tanke pa att det ar mitt i regnperioden. Phnom Penh har inte forandrats sarskilt mycket sedan jag var har sist for ett och ett halvt ar sedan. An har det inte byggts nagra skyskrapor, men vi har blivit visade var en ska byggas. Sjon Boeng Kak och invanarna och backpackerna daromkring ar fortfarande kvar, men enligt en bekant till mig som bor och jobbar dar sa har det redan installerats pumpar som ska tomma sjon, och rykten sager att tvangsforflyttningar kommer att satta igang efter valet 27 juli.

Jag har skrivit mer pa Kambodjabloggen for den som ar intresserad.

I morgon ska vi ga en kurs hos COMFREL (The Committee for free and fair elections in Cambodia) och lara oss bli valobservatorer.


Andra bloggar om: Kambodja,

Världens vackraste röst tolkar Waits

Jag har äntligen skaffat mig Scarlett Johanssons skiva med Tom Waits-covers, Anywhere I Lay My Head. Det ryktades om den här skivan i över ett år innan den äntligen blev klar och släpptes så det har funnits gott om tid att få skyhöga förväntningar på den.

Scarletts stora attraktionsvärde ligger för mig inte framför allt i hennes vackra leende och mjuka former utan i hennes fantastiska röst. Jag vet att det är fånigt att hävda att man upptäckte någons fantastiskhet före alla andra ("Jag var faktiskt kär i Leo lååångt före Titanic...."), men jag blev faktiskt förälskad i Scarletts röst långt före Lost in Translation, långt före hon prydde framsidan på varenda magasin. Det var rösten som gjorde att jag la märke till och kom ihåg skådespelaren den tillhörde.

Att föreställa sig att rösten är lika underbar när den sjungs, och att den sjunger Tom Waits-låtar, och att sedan gå och föreställa sig detta i över ett år...det säger ju sig självt att skivan inte hade särskilt stora chanser att kunna leva upp till mina enorma förväntningar. Första gången jag lyssnade på den blev jag väldigt besviken. Jag tyckte att det var för många elektroniska ljud som helt dolde rösten. Men det var mitt i natten och jag var tvungen att ta hänsyn till mina grannar. Skivan kräver högre volym, då kommer rösten fram. Och efter några varvs lyssnande så tycker jag riktigt bra om den, och den låt jag inte alls gillade först på grund av de elektroniska trummorna, I don't want to grow up, har blivit en av favoritlåtarna.

--

Det roliga med att googla bilder på Scarlett är att man hittar så många snygga fotografier, inte bara bilder från galor. Kolla här, här, här, här, här, här, här, och här.

När jag ändå är i farten så letar jag bilder på andra vackra människor. Två av världens genom tiderna vackraste kvinnor: Julie Christie, och Elizabeth Hurley. Och Rosario Dawson. Och visst finns det snygga män också. David, Stefan, Joe, Rami och Denzel till exempel. Jag gillar kvinnor med fylliga läppar och män med skäggstubb...

Jag har förresten varit hos frisören i dag och som vanligt gett dem fria händer och nu är jag rödhårig. Varannan gång jag går förbi spegeln ser det coolt ut och varannan gång ser jag ut som Eva Rydberg.

Nu ska jag gå och göra något vettigare med min tid.


Andra bloggar om: Scarlett Johansson, Anywhere I Lay My Head, röster, vackra människor, Tom Waits, rödhårig

Stoppa FRA!

Jag tror trots allt att tillräckligt många riksdagspolitiker är vettiga nog att rösta mot FRA-lagen så jag känner mig inte särskilt orolig. Men det är egentligen ganska oroväckande att lagförslaget har kommit upp, och att det inte avfärdades direkt.

På stoppafralagen.nu så finns det adresser och brevförslag om man vill försöka påverka politikerna att rösta nej.

Glimtar ur mitt liv X - För jag har tagit studenten!

Den 31 maj år 2000 tog jag studenten. När jag sprang ut ur skolan blev jag helt otroligt adrenalinhög och lycklig av livets alla möjligheter som låg framför mig.

Åtta år senare kan jag bara konstatera att lyckan var befogad. Livet blev efter studenten väldigt mycket bättre.

Jag tycker att det överhuvudtaget är otroligt mycket bättre att vara vuxen att än att vara barn. Jag blir nästan lite provocerad när folk romantiserar barndomen...har de glömt hur orolig man var för allt, och hur kasst självförtroende man hade, och hur elaka barn kan vara...? Jag tycker att jag haft en bra uppväxt och tror att jag var ett lyckligt barn för det mesta. Men som barn har man ju inte något annat val än att bara hänga med liksom, medan man som vuxen har möjlighet att skapa sitt eget liv. Valmöjligheter gör folk lyckliga. (Det visar en massa studier, hur mycket folk än tycker att de mår dåligt för att det finns för många valmöjligheter, och tänker att "åh så mycket lättare det skulle vara att vara fattig på Indiens landsbygd och bara behöva koncentrera sig på att få mat för dagen...". Att ha valmöjligheter och kunna bestämma hur man ska leva sitt liv är otroligt viktigt för självkänsla och välmående.)


Läs även andra bloggares åsikter om valmöjligheter, studenten, lycka

Studielägesrapport

Tre tentor på åtta dagar är nu avklarade och jag har betat av ytterligare en termin på min utbildning. Fint det. Nu blir det tre månaders pluggpaus (nästan), i kväll åker jag upp till landet, och i morgon ska jag börja byta lite brädor i fasaden och måla. Och nästa vecka kommer min syster äntligen hem!

Under några junikvällar tänkte jag fräscha upp min Khmer lite innan vi åker till Kambodja i juli, och i augusti ska jag lära mig Matlab (ett programmeringsspråk som jag måste kunna för att få ut min examen, och som jag skulle ha lärt mig för ett år sen, men det gick dåligt då….). Båda de här sakerna prioriterar jag långt högre än att skriva ihop en C-uppsats för att få en fil.kand. Jag prioriterar det tråkiga uppsatsskrivandet långt lägre än ytterligare en massa saker som jag inte kommer att hinna göra. Jag gav den några veckors chans i julas och fick den inte färdig och insåg hur fruktansvärt trist det är att sitta och traggla med vetenskaplig relevans hit och diskurs dit. Och ändå har den meritkåta karriäristen i mig svårt att släppa den där jäkla uppsatsen, ”det är bara att avsluta en liten uppsats så har du en fil.kand….”, den spjärnar emot beslutet att släppa uppsatsen helt. Den där karriäristen är ofta väldigt inflytelserik när jag tar beslut. Det är därför det är så många beslut jag tar som jag sedan inte följer eftersom den bekväma delen av mig som skiter totalt i meriter styr väldigt mycket mer över mitt handlande i praktiken. Som tur är, annars skulle jag må mycket sämre än vad jag gör.

Jag vet att det är en massa saker jag hellre gör i sommar än att skriva ihop en uppsats, jag vet att det är väldigt liten sannolikhet att jag skulle få ihop en uppsats i sommar om jag bestämde mig för att få det, och jag skulle självklart må bättre av att ta beslutet att skita i den och slänga alla papper som ligger i en irriterande hög i vardagsrummet än att ha en naggande känsla i bakhuvudet att ”jag har ju tänkt ta tag i det här ganska snart….”. Det finns inga bra argument för att inte skita i uppsatsen. (I skrivande stund har jag en mycket övertygande röst i huvudet som insisterar på att jag ju kan titta på uppsatsen en helg bara, se hur det känns….det går kanske rätt fort att få ihop det sista…)

Så. Det blir ingen C-uppsats för min del, ingen dubbelexamen. Jag tror ändå inte att jag skulle ha särskilgt stor nytta av den. (Håll käften nu, jag tycker inte om dig, du skiter i hur jag mår, du vill bara visa upp fina papper för lika karriärkåta vänner som jag inte ens har. Du kan gå nu. Hejdå.)

--

Papper har nu blivit förflyttade från en irriterande hög i vardagsrummet till en papperspåse i hallen. Jag fick lite ont i magen av att slänga mina nedklottrade kommentarer och stoppade mig flera gånger och funderade på om jag ändå inte borde lägga alla papper i en låda utifall att jag om ett år eller så skulle ha lust att skriva klart den i alla fall. Men nu när alla papper ligger i pappersinsamlingen så är magkänslan bara lättnad. Nu ska jag bara skriva ett mail till min handledare som har fått jobba i onödan sen kan jag lämna den helt bakom mig.

Lättnad!

Tvåa i tabellen!

2-0 mot Malmö på Råsunda. Vilken perfekt avslutning på den här fina 25-gradiga sommarhelgen.

I går var jag och mamma på Zeta och njöt av värmen och blommorna och fyllde bilen med jord och växter och nu längtar jag bara till på torsdag då jag är på landet igen och ska sätta potatis och så lite grönsaker. Jag som aldrig riktigt gillat trädgårdsarbete känner mig plötsligt som värsta trädgårdsmästaren...

Andra bloggar om: allsvenskan, AIK, sommar, trädgård

Vårhög

Jag var bara borta från stan i fyra dagar, och när jag kommer tillbaka har vårknopparna förvandlats till försommargrönska och häggen blommar. Även några mil norrut var det varm och vacker vår. Jag hade egentligen mest tänkt klippa gräset och sen plugga - tentorna närmar sig. Men det var alldeles för vackert väder och en alldeles för bra årstid för trädgårdsarbete för att det skulle kännas logiskt och rimligt att prioritera mina studier. När jag stolt tittade på vår vackra trädgård innan jag åkte därifrån så kändes det heller inte som att jag hade felprioriterat.

Det är svårt att hålla sig inne när det är så fantastiskt ute. Jag hittar på ursäkter för att gå ut igen. Visst var det något jag glömde köpa på väg hem? Kommer inte på vad, men det är bäst jag går bort till affären. Och jag går ut och snortar våren som direkt går ut i mitt blodomlopp och jag är stark och bäst och oslagbar. Och groteskt lycklig.


Andra bloggar om: vår, försommar

Sverige tvångsavvisar mot FN:s rekommendationer!

Migrationsverket bedömmer att det inte alls är någon risk att Jamil Burhan (som jag skrev om i februari) kommer att torteras om han utvisas till Eritrea, trots att FN:s flyktingorgan UNHCR och Amnesty menar att det är en felaktig bedömning. Enligt Burhans juridiska ombud är hans resedokument från eritreanska ambassaden nu klara. Han riskerar att utvisas inom de närmaste dagarna.

Amnesty vädjar nu till den svenska myndigheterna att följa FN:s rekommendationer att inte tvångsavvisa någon asylsökande till Eritrea.

Skicka ett brev till migrationsminister Tobias Billström och länspolismästare Carin Götblad och begär att avvisningen av Jamil Burhan ska stoppas!

Jag har lagt in ett färdigskrivet brev som kommentar till det här inlägget. Klipp, klistra, sätt dit ditt namn och skicka till Carin Götblad på polismyndigheten och Tobias Billström på justitiedepartementet. Adresser finns här.


Andra bloggar om: Eritrea, mänskliga rättigheter, tvångsavvisningar, Jamil Burhan, migrationsverket

Glimtar ur mitt liv IX - Leversjuk

(Fortsättning på Glimtar ur mitt liv VII)

Den 11 april 2005 kom en grupp läkarkandidater in i mitt rum på Akademiska sjukhusets infektionsavdelning. De samlades runt min säng tittade på mig medan deras lärare/guide förklarade vad de tittade på. "Här har vi alltså ett fall av hepatit. Ser ni att hennes gula hud faktiskt inte ser så sjuklig ut, utan snarare nästan lite gulbrunt solbränd". Och kandidaterna nickade medan de studerade min hud som var full av bajsfärgämne.

Den 10 april förflyttades jag till infektionskliniken och fick ett eget rum. Infektionsläkarna muttrade lite över att jag inte hade skickats hit direkt från akuten när mina värden så tydligt pekade på en infektion i levern. Jag hade också gulnat lite mer sedan jag lades in. De misstänkte hepatit E, en hepatitform som smittar fekaloralt (hej du har ätit bajs) liksom hepatit A, men som det ännu inte finns något vaccin mot. En enda svensk hade tidigare insjuknat i hepatit E, även hon hade legat på Akademiska, ett halvår tidigare. Lite google-arbete av David kom fram till att hon hade åkt in akut och blivit tvungen att genomgå en levertransplantation. För det mesta ska dock sjukdomen vara godartad. Jag fick inte lämna mitt rum, men däremot ta emot besökare närsomhelst på dygnet. David satt hos mig större delen av dagarna. Jag fick äta, vilket kändes helt fantastiskt efter dygnet med dropp. Och alla sjuksystrar och läkare var jättetrevliga. Mina levervärden (ASAT och ALAT) fortsatte stiga, men jag fick reda på att det var väntat och att de borde gå ner igen om några dagar. Men så länge de steg ville de att jag skulle ligga kvar på sjukhuset för att så snabbt som möjligt kunna upptäcka ett eventuellt behov av en ny lever. För tjejen före mig hade det visst varit på väg att skita sig.

Jag hade aptit och mådde rätt bra så det kändes konstigt att bara ligga still hela dagarna. Men när jag blev helt slut av en kortare promenad på balkongen insåg jag att jag nog ändå var ganska sjuk. Min syster ringde från Indien och lät som att hon trodde att jag var döende - mamma hade först skickat ett mycket kort e-mail i all hast, och sen ett längre lugnande, men det senare hade skickats till fel adress... En läkare förklarade att mitt bajs var vitt eftersom de färgämnen som brukar vara där i stället var ute i min kropp, därav den gula hudfärgen.

Den 12 april bekräftades det att det var hepatit E jag led av. Den 14 april vände äntligen mina levervärden och jag skrevs ut. Med order om att inte laga mat åt folk och att tvätta händerna och toaletten med alcogel efter varje användning. En gång i veckan skulle jag återkomma för att ta blodprov. Innan värdena var tillbaka till det normala så fick jag inte dricka den minsta droppe alkohol eller äta paracetamol.

Den 20 maj fick jag beskedet att min lever hade återhämtat sig och att jag var fullt frisk. Vilket firades med öl i Norrköping. Det tog dock betydligt längre än så innan mitt psyke hade återhämtat sig.


Andra bloggar om: hepatit, sjukhus, lever,

Glimtar ur mitt liv VIII - Jag ska inte bli skådespelare när jag blir stor

För fem år sedan på dagen hade en tanke som legat och växt i mitt huvud helt mognat och slog i blom: Jag vill inte jobba som skådespelare. Den fantastiska känslan att stå på scen när allt klaffar och det känns som att man är sin karaktär ut i fingerspetsarna och samspelet mellan skådespelarna är perfekt, spelet är övertygande verkligt; Den fantastiska känslan, och den kick jag får av den, väger inte upp nackdelarna.

Den 10 april 2003 8:30 var det upprop på Malmö Teaterhögskola inför dagens antagningsprov. 10:40 var det min tur. Det gick bra tyckte jag. Sen satt vi och pratade några stycken och gick och åt falafel i väntan på att listan på de som hade gått vidare till eftermiddagens andra provomgång skulle komma upp. Halv två kom listan upp. Jag (och de flesta med mig) kom inte vidare. Och då, när alla runt mig blev helt förtvivlade, och en tjej som sökte för sjätte året i rad sa "Ge aldrig upp!!", kände jag plötsligt att jag inte brydde mig. Att jag faktiskt inte ville komma in. Även om man lyckas komma in på någon av de mest väl ansedda skådespelarutbildningarna så är det svårt att få jobb sen, många skådisar jobbar med annat mellan rollerna. Och även om man lyckas få fast jobb, eller blir en såpass erkänd frilansare så att man inte har några problem att få roller, så är det dåligt betalt för mycket psykiskt slit och obekväm arbetstid.

Jag hade jobbat mycket kvällar och helger som personlig assistent ett år tidigare och insett att jag verkligen tycker att obekväm arbetstid är obekväm. Och jag hade det senaste året blivit såpass klätterbiten att jag insett att jag vill ha tid för mycket på min fritid.

Jag insåg att jag inte ville att mitt jobb skulle vara mitt liv. Och det var helt otroligt skönt att inse det. Om man brinner för konsten så tycker jag att man ska satsa på den. Men jag blev väldigt lättad av att inse att jag faktiskt inte gör det.

Drygt två år senare insåg jag dessutom att jag är road av en branch där jag har mycket fina utsikter att få ett välbetalt jobb med bekväm arbetstid. Ännu skönare. Jag skulle inte trivas med ett jobb som bara är ett jobb för att få in pengar, det insåg jag tidigt som brevbärare, jag behöver lite mer stimulans för att inte bli less och må dåligt och känna mig stressad av tristessen. Men jag vill ha ett bekvämt jobb. Stimulerande och intressant, men inte intressantare än resten av mitt liv. Och bekvämt. Det ska gå att sköta dagtid måndag till fredag och ta absolut max 40 timmar i veckan. Jag siktar på mindre. Och jag siktar inte på att bli chef. Jag är varken konstnär eller karriärist. Inte på arbetstid i alla fall.


Andra bloggar om: teater, skådespelare, karriär, utbildning, yrke

Ja, nej.

Jag läste en artikel om Livsmedelsverkets rekommendationer om alkoholintag till ammande mammor. Tyckte att de här svaren från Annika Sohlström var roligt inkonsekventa:

På Livsmedelsverket medger man att rekommendationerna inte enbart bygger på hur mycket alkohol som finns i bröstmjölken.
– Det handlar ju också om att omdömet förändras när man dricker alkohol, säger Annika Sohlström.

Men borde då inte dessa rekommendationer ges till även pappan som inte nämns alls i rekommendationerna?

– Ja, självklart gäller det båda föräldrarna men vi anser att det inte ligger inom vårt ansvarsområde att ge moraliska råd till föräldrar, det får barnhälsovården göra.

Ska de ge moraliska råd eller inte?

Andra bloggar om: livsmedelsverket, amning

Glimtar ur mitt liv VII - På dårhemmet

Den 9 april 2005 hasade jag runt på Akademiska sjukhuset i Uppsala, framåtböjd eftersom smärtan kring solar plexus gjorde att jag inte kunde sträcka på mig, iklädd en stor vit sjukhusrock och dragandes på en droppställning. En läkare gjorde en ultraljudsundersökning för att se om jag hade gallsten, men han lyckades inte hitta gallan. David hyrde Gökboet som vi tittade på i kirurgavdelningens allrum och jag kände mig som om jag satt på ett dårhem.

I slutet av mars, ett par veckor efter att jag hade kommit hem från Indien började jag må illa då och då och fick ett tryck över magmunnen. Det började dessutom klia något hemskt på hela kroppen, men det kopplade jag först senare ihop med magproblemen. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som sa magkatarr gång på gång och jag åt starkare och starkare halsbrännemediciner utan att känna att de gav någon effekt alls. Jag nämnde Indienresan, men enligt dem så hade jag varit hemma för länge för att det skulle kunna vara något därifrån, det skulle ha brytit ut tidigare. Den 31 mars när jag var och klättrade kände jag mig otroligt svag och senare på kvällen blev jag mycket illamående. Den 1 april var jag tvungen att äta väldigt långsamt för att lyckas få i mig något. Natten mellan den 4 och 5 april vaknade jag med "ett svart sugande hål i magen". Jag kommenterade också i 10-årsdagboken att jag kände mig ovanligt labil känslomässigt. Den 6 april gick jag en promenad och kände mig som en gammal tant när jag behövde stanna och vila flera gånger och gick långsamt. Ett hårt tryck över solar plexus gjorde det svårt att ta djupa andetag.

På kvällen den 7 april tyckte David att mina ögon såg lite gula ut. Den 8 april åt jag lunch med några kursare som alla kommenterade mina gula ögon. Jag cyklade till närmaste vårdcentral där de bad mig sitta ner och vänta för att 30 minuter senare skicka iväg mig eftersom de trots att de först trodde det faktiskt inte kunde ta emot någon som inte stod skriven där. På vårdcentralen i Flogsta där jag stod skriven hävdade de att jag inte stod skriven eftersom de inte hade uppdaterat sitt system mot folkbokföringen sen jag flyttade dit. De var dessutom väldigt otrevliga och tittade på mig som att det var lika konstigt att gå till en vårdcentral när man mår dåligt som att fråga efter kryddor i en skivaffär. Jag var trött och svag och hade ingen ork att bli arg, utan kände mig bara otroligt hjälplös. Hemma ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa åt mig att åka in på akuten och att de trodde att jag hade hepatit (och jag svor över vaccinationsläkaren som hävdade att jag inte behövde vaccinera mig mot hepatit B om jag inte skulle knulla runt eller jobba inom sjukvården). På Akademiska sjukhusets akutmottagning fick jag sitta några timmar i väntrummet innan jag fick lämna diverse prover och ligga och vänta i ett rum. Någon läkare bestämde att det troligtvis var gallsten och bestämde att jag inte fick äta (inför en operation), en annan läkare skrämde vettet ur mig genom att stirra på mig som att jag var dödssjuk, säga "ja...fast, det ser inte ut som gallsten på fekalproverna...." och backa ut ur rummet med sin stirriga blick fäst på mig. De kopplade i alla fall in dropp och la in mig på kirurgavdelningen, körde hem en skärrad David och lämnade en skärrad mig i en sal med två till patienter.

På natten vaknade jag och gick på toaletten med min droppställning i sällskap och kände mig yr och illamående. Jag kände mig ännu mer svimfärdig när jag upptäckte att det var blod i halva droppslangen. I mitt förvirrade tillstånd blev jag stressad över att jag inte hade min mobil eftersom jag ville skicka ett sms till David eller till min farmor och kolla om de trodde att det var ok. Kom en liten stund senare på att jag kunde ringa på en sjuksyster. Det visade sig att det bara var slut på dropp.

Senare den 9 april fick jag göra ett andra ultraljud för en utländsk specialistläkare som konstaterade att det inte var gallsten.

Fortsättning.


Andra bloggar om: sjukhus, gallsten, dropp, vårdcentraler, gökboet

Kate Nash!

Efter en alldeles för lång paus efter förbandet Mistery Jets kommer hon äntligen ut på scen. Med håret slarvigt uppsatt i en lös hästsvans och iklädd en gigantisk Mistery Jets-T-shirt sätter sig Kate Nash bakom pianot och är helt bedårande vacker i sin enkelhet.


En stund senare sitter hon och sjunger med sin fantastiska röst som gör mig knäsvag samtidigt som hon aggressivt spelar piano och studsar upp och ner på stolen. Utan något intränat (vad det verkar) showande och mellansnack är hon ändå otroligt publikfriande. Hennes minspel och skratt och liksom subtila flirtande med publiken gör att det känns som att hon skulle säga ungefär samma saker och uppföra sig på samma sätt om man var en nära vän och att vi satt på tu man hand på ett fik, eller kanske hemma hos någon av oss, uppkrupna i soffan. Det är deras sista spelning på den här turnén så de behöver inte bry sig om morgondagen utan kan flippa ur och bli galna på scen säger hon.

Några låtar senare kliver hon bort från pianot och byter den mot en gitarr, och bandet bantas ner till en enda basist en stund.


I hate seagulls börjar med en lista på saker Nash hatar och glider över till en vacker kärleksförklaring som får mina (visserligen lättrörda) ögon att tåras, innan listan på allt hon gillar hos den hon sjunger om glider över till en lista på annat hon gillar, som till exempel att plocka jordgubbar. Några låtar senare är hon tillbaka bakom pianot och i en up-tempo version av Mariella består plötsligt större delen av bandet av trummisar. Hela konserten avslutas med ett lekfullt fjantande när två fulla medlemmar från Mistery Jets kommer in på scen och alla jammar loss i The Supremes-klassikern Stop! In The Name Of Love.

Intervju med Kate Nash.


Andra bloggar om: Kate Nash,

Skärpt diskrimineringslag!

På alla hjärtans dag la Bara Bröst-arna upp ett mycket tänkvärt blogginlägg om varför Sverige behöver en skärpt diskrimineringlag. Läs! Så mycket bättre sätt att få bukt med problemen med sexualisering av kvinnokroppen än att börja censurera bort "sexistiska" (läs nakna) reklamer...

På namninsamling.se kan man skriva på en lista om man vill att bara bröst ska tillåtas på badhus (bara kvinnobröst alltså, bara mansbröst är redan tillåtna). Plagierat från den sidan: "Att kvinnor tvingas ha bikiniöverdel när de badar på badhus är ett konkret exempel på en situation där kvinnor fortfarande har en rättighet mindre än män och där kvinnan betraktas som ett sexobjekt i en ickesexuell situation. "

Vår! - lika fantastiskt varje år...

När en liten promenad till ICA och tillbaka får mig att känna mig helt fantastiskt lycklig - då är det vår.

Jag älskar det här landet. Jag älskar att det är tillräckligt kallt för att man ska bli hög av solen. Jag älskar att saker funkar, att tågen går då de ska, att luften är ren, att främmande människor lämnar mig ifred, att bostäder har så hög standard, att ICA har börjat tillverka krav- och rättvisemärkt havregrädde, att man kan dricka kranvattnet. Jag älskar Stockholm för alla caféer och barer, trottoarerna, parkerna, Friskis&Svettis, Chicago. Jag är så glad att min syster snart kommer hit, kommer hem. Och jag är glad att jag åkte och hälsade på henne.

Glimtar ur mitt liv VI - Världens bästa bussresa

Den 8 mars 2004 spenderade jag många timmar på en välfylld buss i norra Laos. Halva mitt ressällskap fick sitta på rissäckar i mittgången. Asiatisk pop spelades på högsta volym varvat med västerländska 80-talshits av Bon Jovi, Michael Jackson, Bryan Adams och Europe. Tvärsöver mittgången från där jag satt (på andra sidan om Karl som satt på en rissäck) satt en man och spydde med fem minuters mellanrum. Han hade nog förutsett detta för han hade med sig ett fantastiskt stort lager små plastpåsar som med fem minuters mellanrum slängdes ut genom fönstret. Men fem minuter gånger många timmar knäckte dock det fantastiskt stora lagret ("It's the final countdown...") och efter ett tag var det gemensamt projekt för alla på bussen att - lätt panikslaget - leta igenom sina väskor efter påsar ("Everything I do..."). Alla påsar som gick att tömma på sitt innehåll skickades tomma till mannen bredvid Karl ("...I do it for you"). Det inger en något surrealistisk känsla att sitta i en liten trång buss på en skumpig färd på vindlande vägar med en konstant spyende bussgranne och the final countdown som soundtrack.

När vi äntligen lämnade bussen i den lilla staden Luang Nam Tha, letade vi upp ett guesthouse, tog en varm dusch, åt middag och satte oss sen och pratade och spelade backgammon i ett av våra rum tills en kvinna kom och knackade på dörren strax efter tio och med skärrad röst sa: "It's time to go to bed now. Please, go to bed. Please." Och nej, jag har ingen förklaring till den händelsen. Vi funderade på om det fanns någon slags lag att hostelgäster måste ha gått och lagt sig vid 10...

Glimtar ur mitt liv V - Naken och smutsig i ett främmande land

Den 1 mars 2005 låg jag naken insmetad i en tjock svart olja på en brits i Varanasi i Indien. Här finns resten av historien.

På fredag ska jag till Indien igen. Lite märkligt att föreställa sig att jag är i Indien om en vecka. Det ska bli skönt att komma bort lite, och få lite sol och värme. Och framförallt ser jag otroligt mycket fram emot att få träffa min syster!


Andra bloggar om: Indien, massage

Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna!

Jamil Burhan, 24 år gammal, kom till Sverige i augusti 2002. Hans ansökan om asyl avslogs av migrationsverket och han ska nu avvisas till Eritrea. Burhan är av eritreansk ursprung men hans nationalitet och medborgarskap är oviss. Han är uppvuxen i Saudiarabien där hans familj bor, men han har inte rätt att resa in i Saudiarabien och kan således inte utvisas dit. Enligt utlänningsnämnden så har Jamil Burhan uppgett att han aldrig har varit i Eritrea, och att han därför "inte bör vara av intresse" för eritreanska myndigheter.

I Eritrea betraktas det som landsförräderi att söka asyl i ett annat land och Jamil Burhan riskerar att frihetsberövas utan rättegång eller åtal och att bli utsatt för tortyr. Juristen Madelaine Seidlitz som är ansvarig för flykting och migrationsfrågor på Amnesty säger att "Vi ser mycket allvarligt på att Sverige ignorerar denna klara risk".

FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, råder stater att "avstå från alla tvångsavvisningar av avvisade asylsökanden till Eritrea och i stället bevilja dem kompletterande former av skydd". ("...refrain from all forced returns of rejected asylum-seekers to Eritrea and grant them complementary forms of protection instead".)

I går utfärdade Amnesty en blixtaktion. Skriv till migrationsminister Tobias Billström, och migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson. Yrka på att Jamil Burhan inte ska avvisas till Eritrea eftersom det skulle försätta honom i stor risk att utsättas för tortyr. Påminn dem om deras skyldigheter under Konventionen mot tortyr, och andra internationella fördrag, att inte utvisa någon till länder där de riskerar att utsättas för tortyr. Uppmana dem att visa ett kraftfullt offentligt engagemang att respektera UNCHR:s riktlinjer mot tvångsavvisningar av avvisade eritreanska asylsökanden, vilka grundas i de allvarliga och systematiska övergrepp av mänskliga rättigheter i Eritrea.


Andra bloggar om: Eritrea, mänskliga rättigheter, tvångsavvisningar, Jamil Burhan, migrationsverket

Glimtar ur mitt liv IV - Igenkänd och kysst

Den 6 februari 1999 kysstes jag för första gången. Vilket fick mig att ifrågasätta mitt tidigare beslut att inte hångla med någon som bara var ett hångel, jag tror att jag hade mått ganska bra av att hångla runt lite. (Jag vet i och för sig inte hur mycket ett beslut det där beslutet var, kan hända var det snarare något jag intalade mig själv att jag hade beslutat för att slippa känna mig som en loser.)

I alla fall; efter att, på en fest i januari 1999, ha blivit igenkänd av en kille som jag hade träffat som hastigast sommaren 1998, skaffade jag fram hans telefonnummer, ringde upp honom (han visste inte vem jag var och var förkyld och lät väl måttligt intresserad när jag ringde, men ringde faktiskt upp några dagar senare), gick på dejt, på fest och var plötsligt någons flickvän.

Några månader senar tyckte jag väl fortfarande att mina ben och bröst var fula, men jag hade i alla fall fattat att mitt attraktionsvärde inte stod och föll med utseendet på några kroppsdelar.


Andra bloggar om: hångel, kyssar, tonår, dejt

Längtan

Jag längtar till Kambodja nästan lika mycket som jag längtar efter min syster. Men bara nästan.

Glimtar ur mitt liv III - Toul Sleng

För fyra år sedan var jag i Kambodja för första gången. Den 28 januari 2004 var min första hela dag i Phnom Penh, min tredje i Kambodja. Den här dagen besökte jag Toul Sleng, den före detta skolan Tuol Svay Prey som under Khmer Rouge-regimen blev säkerhetsfängelset S-21 och i dag är museum. Jag fotade, men jag har slarvat bort fotona. Det finns bra foton på Helena Sandklefs blogg (där det även finns väldigt många fina foton från trevligare platser i Kambodja) och på tuolsleng.com. Ett par rum på Toul Sleng är fulla av foton på fångar. Så här skrev jag i min resdagbok, då för fyra år sedan:

Jag stod länge och tittade på ansikte efter ansikte. Tittade in i deras ögon och försökte föreställa mig vad de tänkte och kände. Jag antar att bilderna var tagna när de just kommit dit; hade de någon aning om vad som väntade dem? De flesta såg mer eller mindre rädda, ledsna eller oförstående ut. Några tittade bort, men de flesta såg rakt in i kameran. Jag tittade länge på fånge nr 239, en ung kvinna. Jag tittade på hennes vackra ansikte och hennes uttrycksfulla ögon fyllda av oro som tittade rakt på mig. Sen såg jag henne under tortyr och mådde illa. Jag mötte hennes blick och tänkte på vad som väntade henne, och det kändes fruktansvärt att inte kunna göra något åt det. En annan ung kvinna kändes det först bättre att titta på. Hennes brinnande blick såg ut att säga "Up yours, fucker!". Jag återkom till hennes porträtt flera gånger. Men ju mer jag tittade på henne desto mindre stark och arg såg hon ut. Tillslut tänkte jag att det kanske bara var formen på hennes mörka kraftiga ögonbryn som gav henne det arga uttrycket. Jag höll för dem med handen, och plötsligt såg hon bara fruktansvärt uppgiven ut.

Jag rekommenderar alla som åker till Kambodja att besöka Toul Sleng. Men det var ingen rolig upplevelse och jag har aldrig besökt museet under mina senare besök i Phnom Penh.

Lite finare foton (än de jag inte hittar alltså) från min första resa till Kambodja:

Karl och en av alla Avalokitesvara-ansikten på Bayontemplet



_______Mitt favoritträd som står utanför Kompong Cham


____________Samma vackra träd. Och Wat Nokor.








Och självklart tog jag en massa solnedgångsbilder. Det här är vid Mekongfloden precis vid den lilla staden Kratie.


Andra bloggar om: Kambodja, Toul Sleng, Tuol Sleng, Mekong, banyanträd

Sexarbetarens kommentar

I dag kommenterar Isabella torsdagens debatt.

SEX

(Jag kom inte på någon bra rubrik, och med den här får jag i alla fall fler läsare...)

På debatt diskuterades nyss sexköpslagens vara eller inte vara. Folk skickade in sms för att säga nej eller ja till den. Jag förstår inte hur så många har en åsikt om den innan den har utvärderats. Jag har ingen aning om jag är för eller emot sexköpslagen, eftersom jag inte vet vilka följder den faktiskt har fått. Det blev en ganska intressant diskussion dock, om än lite kort.

Jag vet att jag har haft flera tråkiga inlägg på sistone där jag bara har länkat till annan läsning. Men jag tänker ändå länka igen. Manliga kroppar och kvinnliga psyken är en mycket intressant artikel om hur forskning visar att den manliga kroppen är norm inom sjukvården, vilket har lett till felaktiga operationer, och att diagnoser fortfarande ställs utifrån en föreställning om kvinnor som svagare, mer nervöst lagda människor. Forskningen visar att dessa genusföreställningar framför allt är ofördelaktiga för kvinnor, men det har även lett till sämre vård för män. Läs artikeln!

Arbetet för kvinnans fulla likställighet med mannen

Frida Perjus skriver mycket bra om att män också har att vinna på ett jämställt samhälle.

Skit i forskningen

Akuhujan har lagt upp ett mycket bra inlägg på sin blogg om Per Ström och hans bok Mansförtryck och kvinnovälde.


Andra bloggar om: Per Ström, vetenskap, teorier,

Kvinnans värde villkorat?

Den 15 januari publicerades en läsvärd debattartikel av Louise Persson, Petra Meyer, Susanne Dodillet och Petra Östergren i Expressen.

Det bör dock påpekas att det inte är de själva utan redigeraren som har satt rubriken. Skribenterna anser sig själva vara feminister, och i sin artikel pratar de om kvinnorörelsen och vissa namnkunniga feminister, inte om "feministerna", som om det vore en bestämd homogen grupp.

Att prata om vissa feministers åsikter som "feministernas" åsikt är olyckligt då det minskar möjligheten för folk som inte delar de namnkunniga feministernas åsikter att göra sig hörda i egenskap av just feminist.

Jag har tidigare definierat feminism som en "vilja uppnå jämlikhet mellan könen, att vilja att var och en ska ha möjlighet att vara vem de vill (bort med trånga begränsande könsroller), och att se att det finns strukturer i samhället som verkar för att ge det manliga könet makt över det kvinnliga", och David H definierade feminism i ett mycket läsvärt inlägg som "medvetenhet om att ekonomiska, sociala och politiska orättvisor drabbar kvinnor som grupp, och viljan att förändra detta, dvs skapa ett jämställt samhälle". (I detta inlägg argumenterade han för varför man bör kalla sig feminist och vikten av samarbete och tolerans.)

Glimtar ur mitt liv II - Khmerbröllop

Den 13 januari 2007 var jag och David på bröllop i Kambodja. I ett blogginlägg några dagar tidigare skrev jag att jag skulle försöka komma ihåg kameran. Det gjorde jag, men den utlovade uppdateringen om Kambodja kom aldrig. Förrän nu alltså.

Klockan halv sju på morgonen var vi på plats för bröllopet, men det var en ganska lång väntan innan något hände.
Så småningom fick alla ett varsitt fruktfat som vi skulle gå runt med i ett långt tåg på gatan tills vi kom fram till festplatsen.


Vid festplatsen (ett slags partytält uppstält på gatan, affärerna som låg där var tvungna att ha stängt hela dagen) satte sig alla till bords och det serverades söta slemmiga bakverk och annat i min och Davids smak mindre gott ätbart. Det var någon slags ceremoni där brudparet fick varsin krans om halsen och en gubbe babblade lite. Ingen gäst verkade dock bry sig, alla koncentrerade sig på maten.


blablablablablablablYtterligare någon slags ceremoni


blablabllalBruden passar på att slänga i sig lite mat "backstage"


blablablablablablablablaBrudgummen tar igen sig


Lite senare fick vi traditionella kläder på oss och alla skrattade och fotade och vi trodde att vi skulle ha på oss dem resten av dagen, men när fotandet var klart talade brudgummen (Davids kompis Bone) om att vi skulle ta av oss dem igen. (Ibland verkade det som om fotande och filmande, och hur något kommer att se ut på film, var viktigare än det som hände i nuet.)






Sedan satte vi oss och tittade på någon slags ceremoni som verkade innefatta ganska mycket humor med tanke på gästernas skratt. Det var dock inget visuellt så vi missade skämten.



Vid ytterligare en ceremoni skulle burdparets hår symboliskt klippas. Två gäster "klippte" deras hår, sen fick ett par nya gäster stiga fram. Efter lite påtryckningar gick vi fram och klippte i luften och sprutade parfym över brudparets och tärnornas och bestmännens (eller vad de nu var) huvuden.

Klockan halv elva avvek vi, då hade de flesta redan gått.

Men klockan fyra var vi tillbaka, då hade vi sett till att ha ätit oss mätta för att slippa mer än bara småäta av festmaten. På kvällen kom det ännu fler gäster än på morgonen.

För brudparet hade det inte varit någon paus, utan ceremoni hade följt på ceremoni hela dagen, och bruden hade bytt klänning ett tiotal gånger.

Där var ett livebandet som spelade hela kvällen vid ett berg av högtalare med en ljudvolym på tinnitusriskfaktor.
Sedan följde några timmar med fokus på ätande och drickande av öl med is.





Senare på kvällen var det en ceremoni som verkade inspirerad av västerländska bröllop.





blablalblalalbllblSedan var det dags för första dansen.

När Bone och hans fru hade dansat en stund så blev vi övertalade att ta plats på "dansgolvet" tillsammans med dem. Efter mycket påtryckningar. Vi dansade runt i någon slags improviserad tryckardans och kände oss generade över att vara så populära på grund av vårt etniska utseende.

Vi gick framåt elva, de hade de flesta gått, men många var kvar och dansade ett par timmar till.

Ett tiotal klänningar, mat och dryck till ett hundratal gäster, liveband, diverse olika "ceremoniförrättare", ersättning till affärerna som tvingas hålla stängt...ett traditionellt khmerbröllop kostar på. Men det ingår inte i traditionen att gästerna har med sig presenter. I stället stoppar man lite pengar i ett kuvert och skriver sitt namn på det. En ganska stor del av det man har lagt ut får man alltså tillbaka. En vettig tradition tycker jag, det enda som kändes lite märkligt är att man vid sitt namn ska skriva exakt hur mycket man själv har lagt dit.


Andra bloggar om: Kambodja, bröllop

Guantánamo sex år!

I morgon, den 11 januari, har det gått sex år sedan den första fången fördes till Guantánamo Bay. Fångarna på Guantánamo har hållits fängslade under lång tid utan några rättegångar, och det finns omfattande rapporter om att tortyr förekommer.

Ring USA:s ambassad i morgon på sexårsdagen, numret till växeln är 08-783 53 00. Här finns Amnestys tips inför samtalet.

16.00 i morgon kommer det att vara en manifestation på Norrmalmstorg. Alice Åström (v), Birgitta Ohlsson (fp), Henrik von Sydow (m) och Lise Bergh (svenska Amnestys generalsekreterare) kommer att tala.

Här kan man snabbt och enkelt fylla i sitt namn så att det skickas iväg ett brev i ens namn till ambassadör Michael Wood.

Här kan man vara med i ett projekt att riva ner Guantánamo pixel för pixel (också mycket snabbt och enkelt!).


Andra bloggar om: Guantánamo, Amnesty, tortyr

Grammisgalan

Eftersom Johan fick biljetter från jobbet, och hans flickvän inte kunde gå, så var jag på Grammisgalan i kväll.

Festligt. Jag har dock tyvärr inga kändisbråk att rapportera om.

Annika Norlin (Säkert!) blev årets artist och sa i sitt tal att hon hoppades att det nästa år inte skulle finnas någon "årets manliga artist" och "årets kvinnliga artist", utan bara en "årets artist". Fett med cred till henne för de orden. Ja, ni vet ju vad jag tycker...


Andra bloggar om: Grammisgalan, Säkert!, Annika Norlin, könsfixering

25-30-årsåldern alltså

Så länge man är 25 så får man tillhöra åldersgruppen 20-25-åringar, men när man har fyllt 26 så har man ofrånkomligen tagit steget till 25-30. Jag har aldrig haft någon åldersnoja eller panik över att bli äldre men visst kan det kännas lite svindlande när jag tänker på hur jag uppfattade åldern "26" när jag var 18,19 och inse att jag är där nu.

Tack alla som skickade sms i går, det är alltid trevligt att bli ihågkommen! Och tack de som har satt in lite pengar till mig, det var väldigt välbehövligt så här efter jul och efter ett decemberstudiestöd på endast 5000 kr. Jag kan dock inte se var pengarna kommer ifrån så vill ni ha lite mer cred så får ni höra av er. Jättetack i alla fall!

I dag finns den här fantastiska efterlysningen på DN.Kontakten:

Du stressade kvinna på Centralen någon gång i september. Du på väg någonstans . Jag i jacka och jeans. Hör av dig!

Är det någon kvinna som känner i igen sig i att ha befunnit sig på Stockholms centralstation på väg någonstans? Kan du ha passerat en man i jacka och jeans? Jag undrar om han kommer att få extremt många svar eller inga alls.


Andra bloggar om: ålder, 25-30, kontaktannons, efterlysning

Glimtar ur mitt liv I - New York-98

Den 5 januari 1998 stod jag tillsammans med min mamma på toppen av ett av tvillingskraporna och tittade ut på Manhattans stadsljus som lyste upp den nattsvarta vintereftermiddagen. En givetvis ganska ointressant händelse att berätta om husen hade stått kvar än i dag. Och kanske ganska ointressant för alla utom för mig och mamma även nu när de nu inte står kvar. Och även för min mamma blir ju det här ett ganska ointressant inlägg eftersom hon redan vet om att vi stod där uppe för tio år sedan. Så var det i alla fall. Jag var snart 16 år och var i New York för första gången i mitt liv och även utanför Europa för första gången, även om det sistnämnda inte kändes alls speciellt eftersom New York inte var särskilt exotiskt. Coolt däremot, och jag hade en mycket bra resa och fick en väldig massa uppmärksamhet och komplimanger av feta amerikanskor med höga nasala röster som gick på samma workshop i orientalisk dans som jag och mamma. "Boys gotta go maaaad about yoouuu!!!" (eh, nej....de ser mig inte...svarade jag tyst i mitt huvud men log och rodnade utåt och var ändå glad över hur den tröttsamma kvinnan fyllde på mitt självförtroende med någon centiliter eller så.)


Andra bloggar om: New York, 1998, Twin Towers

Några rader om Slas

I eftermiddags (fredag) dog en av Sveriges absolut bästa författare.

Birger Schlaug skrev nyss en mycket fin text. Stephan Linnér skriver om karln för sin keps. Jonas Thente hyllar författaren som "ingen svensk 1900-talsförfattare når [...] ens till snapsvinkeln som skildrare av det gamla, det nya och det nygamla Sverige". Det kommer förstås att skrivas väldigt många fler fina ord de närmaste dagarna, han var en man värd att minnas och värd att få många fina ord skrivna om sig.

Men jag har i alla fall inte läst alla böcker, så för mig finns det ändå oläst Slas ett tag till.


Andra bloggar om: Slas, Stig Claesson

Haha...nu lyckades jag logga in och bytte till "man" för skojs skull. Fast jag köpte ingen skiva, det var för hög fraktavgift.

Nähej, det gick visst inte: "Det finns redan en kund med detta personnummer". Nu gäller det bara att klura ut vilken mailadress jag registrerade då, för det är inte den jag har använt de senaste åren.

Men spelar det någon roll?!

Jag är så trött på att ständigt behöva fylla i vilket kön jag har, jag vill för fan bara köpa en skiva, vad spelar det för roll hur det ser ut mellan mina ben?

Om ett företag frågade efter etnicitet eller religion skulle folk uppröras och anta att det låg diskriminering till grund för dessa irrelevanta frågor, men att man alltid ska redogöra för vilket kön man har är helt i sin ordning. Jag har personligen inga problem med att definiera mig som kvinna men jag är trött på att vi är så fixerade vid kön i vårt samhälle att det frågas efter det när jag ska köpa biljetter, skivor, smycken... (medan det generellt är alldeles för lite genusperspektiv på de flesta områden).

Kön är väl inte relevant att fråga om vid andra tillfällen än då det gäller medicin och sjukdomar och sådant som direkt rör kroppen?

Nu låter jag det automatiskt ifyllda "man" stå kvar i stället för att byta till "kvinna". Bara för att. Bara för att de borde ta bort den frågan. De har ju ändå fått mitt personnummer så det är ju ganska enkelt att ta reda på mitt kön och en mängd andra uppgifter också om de skulle vilja...


Andra bloggar om: genus, könsfixering

Tio år äldre än för tio år sedan

Julen 1997 fick jag en 10-årsdagbok av min mormor. Oändligt långt fram i tiden när jag är nästan 26 år gammal är nu, och jag skulle kunna redogöra något jag har gjort varje dag (med endast ett fåtal undantag) de senaste tio åren.

För tio år sen var jag en skoltrött gymnasieelev på det estetiska programmet med konst&form-inriktning som tyckte mycket illa om att måla (men det var i alla fall lättare att genomlida än det naturvetenskapliga programmet som jag gav mig på först, och det passade bättre eftersom jag eventuellt tänkte bli produktdesigner) och längtade efter en pojkvän och trodde att en stor anledning till min oföränderliga civilstatus (som jag tyckte att jag var den enda 16-åringen som hade) var mina mycket små bröst och eventuellt kanske mina långa knotiga kobenta ben som jag dolde i långa kjolar och mycket utsvängda byxor (om man tittar på foton kan man snabbt konstatera att om det överhuvudtaget hade med mitt yttre att göra, så var det nog snarare mina mycket oklädsamma runda glasögon som var boven). Tio år senare är jag en nästan gift, mycket studiemotiverad civilingenjörsstudent med fantastiskt vackra bröst (som förstås ser exakt likadana ut som då för alla utom mig själv) och långa fina ben (om än lite kobenta tyvärr, det ger lätt ont i knäna...) som jag klär i korta kjolar och snäva stuprör (byxmodellen har nog dock mer med mode och en överhuvudtaget förändrad klädstil att göra än den estetiska värderingen av mina ben). Och vägen däremellan har definitivt inte varit rak.

Sammanfattningsvis är mitt liv mycket bättre nu än då även om det var rätt bra då med, och bättre självkänsla har givetvis förbättrat inställningen till mycket mer än bara kroppsdelar.

Med anledning av den avslutade dag-för-dag-boken och min narcissism så tänkte jag starta en ny liten serie här på bloggen: Glimtar ur mitt liv. Det här inlägget kan ses som en inledning. Första riktiga avsnittet kommer på lördag.

Gott nytt år!

Nu är jag hemkommen från en vackert vit och stilla nyårsafton med min moster Maj och hennes Torbjörn på deras Berget. Mycket fint nyårsfirande.

Och fina fyrverkerier:


Det känns väldigt lägligt med ett nytt år just nu tycker jag, jag känner mig färdig med 2007 som var ett bra men kanske inte särskilt spännande år. 2008 klingar - som vi konstaterade vid nyårshummern i går kväll - vackert, och jag tror att det kommer att bli ett fantastiskt år. Jag tänker inte lista allt jag ser fram emot det här året, men jag kommer att skriva om det allt eftersom.

För de som är intresserade av min hälsa kan jag meddela att en normalisering av ämnesomsättningen är bästa knepet om man vill ha en lugn platt mage (att sluta äta fibrer är det inte, det får en mest att känna sig hungrig, trött och låg och är inget att rekommendera), och att det här kändes mycket avlägset vid årets slut. Mitt immunförsvar mot förkylningar har dock varit fortsatt kasst året ut, men jag blir som tur var nästan aldrig däckad av dem, utan mest irriterad över att jag inte får träna.

Den första dagen på år 2007 åt jag frukost till CNN:s nedräkning av 2006 eftersom New York befann sig 11 timmar efter mig. I går kväll tänkte jag på min älskade syster fem i halv åtta (19:25 alltså) då hon hade fem minuter kvar till inskålandet av 2008, medan jag satt mitt i middagen och hade hela fyra och en halv timme på mig att hinna med det sista jag ville hinna med 2007. Vid lunchtid i dag (svensk tid) hade 2008 även nått invånarna på Midway-öarna. Å andra sidan är ju inte tiden konstant så vem vet vad som händer exakt när.

I alla fall:

Jag önskar er alla ett mycket fint 2008!

Mer julsaga

Julen är ju nästan över, jag brukar vilja städa undan den före nyår och inte på tjugondag knut. Men en dryg dag är det i alla fall kvar av året, och således även av julen. Katrine Kielos har skrivit en julsaga i Svenskt Näringslivs anda.

GOD JUL!

Sedelärande sagor

Är det någon som har missat Svenskt Näringslivs fina moralkakor så här till jul? Sagan om gumman som handlade för lite, Sagan om flickan som inte fick chansen och Sagan om företagaren som inte ville tjäna pengar? Fantastiska berättelser som kanske kan dämpa det dåliga samvetet av vetskapen om de stora företagens utnyttjande av billig arbetskraft i länder där fackaktivister mördas och där lönen inte räcker till att försörja familjen. (Jag vet, jag vet, jag är långtifrån först att kommentera dem...)

Det är väl ändå inte många som påstår att all konsumtion per definition är av ondo? Men med makt följer ett ansvar och det är alldeles för många som brister i ansvarstagande. Försvarsargumentet att det är ok att betala ut löner som det inte går att leva på eftersom "de" annars inte får några löner alls ("Än värre gick det för den fattiga arbetaren på andra sidan jorden som hade tillverkat många av sakerna i gubbens affär och som inte fick jobba längre eftersom ingen köpte sakerna." Historien röjer inte varför han var en just fattig arbetare...) är pinsamt dålig. Den påminner mig om vad en sydafrikansk kvinna (vit) jag mötte i Zambia för fem år sedan sa om att det inte var så illa under Apartheid-tiden som folk verkar tro: "We didn't treat them that bad".

I tisdags kontrade Malin Ullman i DN:s Kultur & Nöje med Sagan om gubben med råbiff i hakskägget.

God jul och var nu en stark konsumtionskraft i julhandeln där kraften behövs! Ta dig tre minuter att titta på en film om vettig handel.


Andra bloggar om: handel, rättvisemärkt, globalisering, Svenskt Näringsliv, jul, konsumentmakt

Vem gynnas av att nakna kvinnor bannlyses?

Gudrun Schyman tycker att det är "unket" att Nobelfestens efterfest bjöd på strippshow. Jag undrar vem som gynnas av att kvinnlig nakenhet aldrig ska vara ok.

Det är ett stort problem att det finns en föreställning att kvinnors kroppar och sexualitet är till för männen. Det finns ett stort problem med ett överutnyttjande av den kvinnliga kroppen som ett sexigt objekt i media och reklam. Men att för den skull bestämma att det i alla sammanhang, utom i det privata sovrummet, är fel med nakna och sexiga kvinnor tycker jag inte bara är ologiskt, jag tror dessutom att det är kontraproduktivt. Vilket budskap ger det till unga tjejer som just börjat utforska sin vuxna* sexualitet? Att kvinnlig sexualitet trots allt bör hållas ganska hemlig...?

I kampen mot föreställningen att hennes sexualitet är till för honom, och för att hon ska lära sig våga utforska sin sexualitet för att lära sig vad hon vill och att säga ja och nej, så måste väl det viktiga budskapet vara att hennes sexualitet i första hand alltid är till för henne själv, inte för hennes partner, och definitivt inte för män i allmänhet, och att hon ska leka med och anspela på sin sexualitet på det sätt hon själv njuter och roas av. Men om hon njuter och roas av att vara sexobjekt (vid tillfällen valda av henne själv) för fler än sig själv och hennes sexpartner så ser jag inte hur det kan vara sexistiskt.

Jag tror givetvis att det faktum att det finns så många fler kvinnliga strippor är ett symptom på patriarkism och att en stark manlig efterfrågan av nakna kvinnor styr tillgången, men jag tror inte (och hoppas verkligen inte) att all striptease skulle försvinna i ett helt jämställt samhälle. Jag tror att det även finns en mycket stor kvinnlig efterfrågan på naket. Det är bara ingen efterfrågan som får styra tillgången. Vi har ju inga pengar att betala med eller makt att bestämma med.

Såklart att det hade varit trevligt om Nobelefterfesten hade haft även manliga burlesque-artister, men jag tror att de är svårare att hitta. Jag hoppas att de tittade lite efter alternativ med även män i showen. Mer initiativ till att förändra bilden av vad som är manligt och kvinnligt behövs, allra helst till att förändra bilden av att det mesta går att dela upp i "manligt" eller "kvinnligt" överhuvudtaget. Men att striptease som fenomen skulle vara sexistiskt det fattar jag inte.

På lördag är det Hootchy Kootchy Club på Mosebacke. Mer naket, hurra! Jag är en sucker för naket...

Slutligen ett tips om en rolig krönika om blödningar som utan tvekan är kvinnliga även i det mest jämställda av samhällen, och tips om en intressant artikel som jag nämnde i ett inlägg häromveckan.

* Jag la till "vuxna", eftersom man väl oftast börjar utforska sin sexulitet på något sätt innan man knappt kan gå, men det är ju rätt mycket som förändras i puberteten...


Andra bloggar om: striptease, burlesque, Nobelfesten, sexualitet, Schyman, feminism, mens

Gogol Bordello

Mina öron ber om en veckas ljudcelibat (mycket på grund av att ljudteknikern inte lyckades få bukt med ett återkommande rundgångstjut), men det var en häftigt intensiv föreställning med zigenarpunkarna. En dryg 90 minuters spelning var lite mycket för mig som tycker att de flesta låtarna låter ungefär likadant, men de mest hängivna Gogol Bordello-fansen hoppade bokstavligen golvet i gungning hela spelningen igenom och det gamla medborgarhuset vibrerade av energi.


Andra bloggar om: Gogol Bordello

Han i hennes ögon

DN har en mycket läsvärd artikel på Insidan i dag. (Tyvärr har den inte lagts upp på nätet.) Den handlar om fotoutställningen Han i hennes ögon och och bilden av mannen och mansrollen i allmänhet.

Tillägg 12 december: Nu finns artikeln Ett annat sätt att se män på nätet (och har nog gjort det ett tag antar jag). Läs!

Av-adoption?

Enligt Phnom Penh Post så vill premiärminister Hun Sen legalt skära av familjebanden med sin 20-åriga adoptivdotter Hun Malis (som adopterades när hon var några veckor gammal) eftersom hon har en flickvän. Detta lät han meddela i ett tal till avgångsstudenter på National Institute of Education. I samma tal uppmanade han nationen att inte diskriminera homosexuella.

Han uppgav att anledningen till att han vill ta avstånd från sin dotter och sitt föräldraskap är att han vill undvika att hon ska komma med ekonomiska krav i framtiden, samt säkerhetsskäl. Phnom Penh Post uppger att han i sitt tal sa: "Ibland tog hon hem sin flickvän över natten. Om hon tar hem en handgranat eller gift så skulle vi kunna vara döda".

Hun Sen har även fem biologiska barn. Tre söner: Hun Manet, Hun Manit och Hun Mani, och två döttrar: Hun Mana och Hun Maly.

Kambodjas premiärminister verkar inte vara lika duktig på att skriva övertygande tal (om nu talet skulle gå ut på att minska diskrimineringen av homosexuella) som när det gäller att komma på namn på bokstaven m. I gengäld verkar han dock ha en mycket livlig fantasi då han ser en tydlig logik i att steget efter att ta hem en flickvän är att ta hem en handgranat.


Andra bloggar om: Kambodja, Hun Sen

Brevskrivande hjälper!

Jag hoppas verkligen att alla som läste det här inlägget skickade iväg ett brev till Burmas utrikesminister och en blixtaktion till Indien. Med tanke på att ingen mailade mig och bad om ett färdigskrivet brev så borde det väl vara många som skrev ihop egna blixtaktioner...

Jag vet att det kan verka lönlöst, men det har vid många tillfällen hänt att fångar har släppts, fått en bättre behandling, fått ett dödsstraff omvandlat till ett fängelsestraff eller vad det nu gäller, sedan Amnesty International utlyst en blixtaktion kring fallet. Ett brev kan påverka mer än man tror. Här finns ett brev man kan skriva under (på nätet alltså, inget man behöver betala porto för och lägga på lådan själv...), brevet är en vädjan till Irans president att inte avrätta Makwan Moloudzadeh, vars brott är homosexualitet.

Franska Amnesty International har gjort en film som illustrerar att underskrifter hjälper:

Var är ni någonstans, era jävla fittor?

Som infödd stockholmare och dessutom fotbollsfan känner jag ett behov av att håna en riktigt go gubbe...

Det här skriver Hermann Dill på sin blogg:

Schenströmaffären stör mig mycket. Inte för att hon varit full och sagt dumma saker, utan för att jag har bitande känsla att om Schenström varit man och Philblad kvinna hade drevet aldrig gått så hårt fram.
Extra tråkigt blir det när alla ”feminister” som ska stå på barrikaderna och försvara, lyser med sin frånvaro. Vad är ni någonstans, era jävla fittor? Stå upp för syster!

Varför den här goa gubben får ta upp ett helt uppslag av Sportexpressen är för mig en gåta. Är det någon som orkar läsa det? Hey Baberiba-gänget har gjort en rolig sketch med Dill.

Och apropå fotbollen: Ja, jag hade gärna sett ett annat guldlag i allsvenskan, men absolut inte laget som mina innerstadsklasskompisar hejar på så jag är inte helt missnöjd. (Jag skulle dock gärna se både Pa Dembo Touray och Siggi Jónsson som vinnare med något roligare lag...) Roligt att Kalmar kom på andra plats!


Andra bloggar om: fotboll, allsvenskan, hermann dill, göteborgare